Evasblogg’s Weblog

Fick just reda på att ytterligare en präst, det börjar bli mer vanligt än ovanligt, anklagas för att ha gått för långt med konfirmandflickor.  Från ledningen sägs att det är ett rykte och helt utan grund—hemskt i så fall.  Sant eller osant!? -Vet ej.  Rykten skadar, även om de är helt osanna.

 Jag säger ingen rök utan eld!   Jag säger också: – Vad 100 goda präster bygger upp, under en lång verksamhet rasseras av EN ”sådan” på 2 minuter! 

Konsekvensen blir att konfirmandgruppen mer eller mindre elimineras.  Förtroendet för kyrkan blir 0. När jag gick på lärarhögskolan för 100 år sedan, fick vi lära oss att absolut inte TA i en elev.  Det gällde speciellt manliga lärare.  Under årens lopp vet jag att det gäller oss kvinnliga också.  Vi kunde bli anklagade för att ha slagit elever, eller att vara ”lesb” .  Jag minns en gång när jag snubblade och ramlade mot en elev, när jag gick runt i klassrummet.  Jag blev anklagad, för att ha slagit flickan i ryggen.  OBS! Hon slog sig inte!  Det blev konsekvenser.  Som tur var hade jag den gången en bra rektor, som varit militär. Han var van att ta i sånt här.  Det slutade bra, han kände mig och ställde upp för mig till 100%.  Det var ju alldeles osant.  Kanske skulle kyrkan anställa militärer.  Ett är dock sant, mer utbildning och insikt behövs för präster och chefer i kyrkan om detta!!  Dessutom ordentlig research när man anställer nytt folk!!

Hårdare nypor behövs!!!    Varför hörde man aldrig om sådant förr???

I min ungdom, var jag ofta med på föräldrarnas bjudningar (innan jag revolterade) 

 Mycket diskussion gick åt bland ”de gamla” som då var pensionärer allihop, att tala om vilka affärer i den stora staden, som hade bäst o billigast varor.  Var det chark-varor skulle man gå till en affär nära hamnen.  Men var der drickor och kaffe varierade det mycket, allteftersom affärerna annonserade om att vara billigast. Beträffande dessa varor, gällde ju inte principen–bäst.  Bara billigast. 

En farbror till mig, hade minsann förstått att en affär i centrum var billigst på läsk och öl, om man köpte en hel back.  Glad i hågen vandrade han alltså från stadens höjder iklädd kubb och fluga  (folk vände sig inte om, det var vanligt bland stadens socialgrupp 1 herrar) in till centrum, med det  antal tomma  flaskor, som rymdes i en back, i en s.k. dra-matenväska,  (hur han hanterade backen, minns jag inte).  Han bytte de tomma flaskorna, lade pengar emellan och drog sig upp mot höjderna med fulla flaskor. (en back) Oftast kostade han på sig att åka spårvagn.  Han sade sig tjäna en stor summa pengar på detta (trots spårvagnsbiljett) . (Nu behövde han inte dessa medel, för sin överlevnad och jag fick inte ärva, så det är en annan sak) Han ansåg sig helt enkel smart.  Jag minns att jag drog på smilbanden åt detta ”dagsverke”. Jag fann det helt enkelt otroligt enfaldigt. Modet eller dumheten att berätta det, måste ändå noteras på plussidan. Det förhöjde ju stämningen en smula.

 Jag hade en morbror, som jag sörjde, nästan mer än mina föräldrar när han dog.  Han satt ofta tyst under dessa fruktbara diskussioner och kom med ett inlägg ibland, som jag, troligen ensam, skrattade åt.  En dag när jag ringde honom i ett ärende och frågade vad han skulle ägna dagen åt, svarade han: Jag har kommit i bryderi och kan inte  bestämma  mig, om jag ska  åka till xx (en bit utanför stan) och köpa en drickaback, för de annonserar dessa för 9,90:-  och sedan fara till xx (rakt motsatt håll utanför stan) och köpa kaffe, för de annonserar 3 pack, för 9.90.  Men det tar tid att fundera.  Så jag kommer nog att fundera hela dagen–jag tror att jag stannar hemma. Det är kallt ute.  Och jag har ingen turlista för bussarna. (De gick ofta)  Jag beundrade honom för hans humor att hantera, samt underförstått  kritisera  de ”intelligenta” diskussionerna, som fördes bland ”de gamle”, troligen inte endast när de möttes hemma hos oss.

Eftersom jag nu är pensionär, inser jag att jag, utan att ha riktigt fattat det,  hamnat i samma  dilemma jag med —det har jag förstått idag.  Följande hände: Maken o jag var  på väg till den närbelägna tätorten och körde förbi ett  för dagen nyöppnat Coop.  ”-Vi svänger in och tittar”  föreslog jag.  Så blev det.  Inne i ”templet” fanns det fin lax för halva priset, där fanns kaffe -om du köpte 5 pkt, fick du dem för hälften av priset i vår närbutik. Frukt och annat var det också lockpriser på. Alltså drabbades vi av ”när vi ändå var där-syndromet” – köpa.  Kön till kassorna var lång.  När du köat en stund och ser att kön bakom dig är så lång,  att du, trots att du inte är halvvägs, ändå är långt framme, så står du kvar. I sig en märklig företeelse.  Alltså –  köandet tog en timma. Men vad gjorde det?  Du tjänade ju en hel del pengar, kanske nästan 150:- på att köa.  Dessutom kunde du under det att en av oss köade,  införskaffa gratis korv o bröd, samt  Dvd, som vi inte tänkt se på, men nu kan se vid tillfälle.  –Kort sagt—vi gick på det!

Slutsats: Pensionärer är sig lika i alla tider.  Nåde den som skrattar åt oss!

Det har varit mycket bloggande betr. mäns kallingar, på sistone. Hosanna hade ett inlägg, som jag nappade på.  För att fortsätta detta på min blogg kommer jag med följande gratisråd och förslag till Hosanna och alla ni andra:

Min mamma var MYCKET noga med pappas underkläder. Tesen  ” Hel o ren under……..” levde vi med i familjen, hela min barndom.  ”För man kan ju råka ut för en olycka och hamna på sjukhus” sa hon, när hon prydligt förpassade kallingar o annat i byrålådan, efter tvätten.  Jag tror att hon t.o.m manglade dem.  Om man hamnade på sjukhus och inte var hel o ren under, verkade vara en olycka i sig, värre än en olycka, samt en dödsynd i min barndom. Hon besannades visserligen, för min pappa var en riktig olycksfågel och hamnade ofta på sjukhus.  Han välte med mc:n flera ggr.  Om sjukhuspersonalen hade synpunkter på underkläderna, förmäldes inte.  Jag tror de hade annat att tänka på….  Därför användes de slitna o trasiga underkläderna till –ja, just, - trasor.  De var alldeles utmärkta till att putsa silvret med, samt göra ren mc:n. 

Mitt råd till Hosanna och alla ni andra: Använd kallingarna till trasor!  De är ju redan inoljade!!

Fick tag på ett vackert kålhuvud för en tid sedan.  Det har legat på balkongen och hånskrattat åt mig varje gång jag öppnat dörren.  ”Ska jag bara ligga här?  verkade det säga hånleende.   Därför gjorde jag kåldolmar idag.  Jag använde ett recept, som skulle var medelhavsinspirerat.  Vi har haft besök av två unga män vid olika tider idag, båda   talar bara om sunda matvanor, var o en för sig.  Den ene hade bärjat med GI metoden och gått ner 2 kg på tio dagar.  Den andre predikade om att man inte skulle använda grädde. (jag hade ingen mjölk till hans kaffe, bara grädde hemma)  Trots allt tog han denna i kaffet.  Vågat!!! 

Nu till kålhuvudet;  efter genomläsningen av receptet, förstod jag att här fanns allt det man kunde äta enligt GI-metoden  och ingen grädde, eller annat onyttigt fett.  Alltså grep jag mig verket an.  Jag vill ju också vara sund.  Det tog 2,5 tim!!!  Kålbladen gick inte att få  loss, jag karvade och slet, men det var jobbigt. Till slut fick jag loss en massa trasiga bitar, som förvälldes i 10 min och jag sedan lappade ihop över smeten. Fy vad jobbigt!  Kåldolmarna stod i ugnen i en timma, trots detta var de stenhårda skal runt färsen, så vi fiick tugga o tugga.  Den lidande maken försökte uppmuntra och sa, att  det är nyttigt att tugga.

Varför slita med denna rätt, när resultatet  blir  motorbuller här  hela kvällen  ……….?

Vid mina långpromenader, stöter jag då o då på,  massor av tomma ölburkar.  Jag tänker; -Här ligger 50 öre och skräpar.  Idag roade jag mig  att räkna alla burkar.  Det blev sammanlagt sisådär 25:-  och då spanade jag inte särkilt mycket.  Jag sa till maken: ”nästa gång tar jag med en påse och pantar dem, så kan jag få en trevlig veckotidning, eller en liten pocketbok kanske… ”  Det tyckte inte maken var någon bra ide´ ”Du kan bli utpekad, som ortens orginal och baglady……” var vad han sa………  Där gick alltså utsikterna till en oskattad förtjänst på 25:-

Senast jag var i den större staden, parkerade jag som alltid nära en av universitetsbyggnaderna (där är billig parkering och nära centrum) Jag har hittat en liten genväg in till centrum därifrån, det är en liten stig, varifrån man kommer upp på en gångväg, via några buskar.  Genom grenverket, såg jag ett par i 70-årsåldern komma cyklande. De var så där lagom sportigt , snyggt klädda, som anstår en i centrum cyklande person. De stannade alldeles innan jag kom ut från buskarna, men såg inte mig.  När de lade märke till min person som kom ut från buskaget, märkte jag att något var fel.  Hela deras kroppspåk antydde detta.   När jag passerade dem, förstod jag varför.  Där de stannat fanns en stor skräpkorg, kvinnan hade handen nere i korgen och drog upp burk efter burk.   Jag hann se att de hade snygga ryggsäckar. Formen på dessa, sade att däri låg tjogtals med burkar. På deras cykelstyren hängde flera plastkassar fulla med tomma burkar.   

Mig gjorde det inget, men detta deras kroppsspråk talade om att de kände sig ertappade.  Man kunde tro att detta till synes väletablerade par,  tagit en cykeltur från de fina kvarteren för att handla i närbelägna livsmedelshall.

Hoppas inte att man en dag ska behöva fara runt på detta sätt.  Risken är dock stor i dessa finanskrisens dagar.  Det ser dessutom ut att kunna drabba vem som helst.

Idag har jag tagit en långpromenad och blivit så där lagom svettig.  Inte som igår då jag var dödstrött efter spinningen och inte orkade ens tala.  

Vid slutet av min vandring kom jag till ortens lilla, lilla köpcentrum.  Där finns förutom livsmedelsaffär också en relativt nyöppnad presentaffär, av hög klass.  Där finns också barnkläder, modebutik, zoologisk affär, hårfrissa, med massage och annat kul. Henne brukar jag anlita.   Efter jag handlat i livsmedelsaffären, fick jag ide´n,   att gå in i presentaffären, för de annonserade om sjalar.  Jag älskar sjalar.  Som alla vet, så är jag en  van ”shopper” och gillar att gå in i olika affärer, men inte alltid för att handla.   Jag tycker att  sjalar i olika färger pryder upp ett plagg och handlar numera gärna sådana istället för någon ny jacka eller jumper. Därför stegade jag glad i hågen in i affären, för att titta på dessa.  Expediten tittade verkligen snett på mig och glodde rent ut föraktfullt på den plastpåse jag bar, som tyngdes ner av de livsmedel  jag tidigare handlat.  Jag bläddrade lite grand bland sjalarna och vände mig om till expediten, för att fråga vad de kostade.  Då såg jag hur hon fortsatte blänga på min påse och på mig, uppifrån o ner. Hon sa inte ett ljud. 

-”Jaså, tänkte jag, är det så hon vill ha det?   Just då sa hon ff blängande och med sur oentusiastisk röst: -”Är det något jag kan hjälpa till med?

-”Nä, sa jag, jag förstår att hit in kan bara komma om man inte har påse med sig och håret i ordning.  Så gick jag.  –Är man inte mer mån om sina kunder på en sådan här liten ort, så får man skylla sig själv!  Jag vet dessutom att hyrorna i området är mycket höga.  Det förefaller att den som är gladast i centrumet är byggföretaget som hyr ut.   Det skulle inte förvåna mig om affären går omkull snart.

Många gånger har jag tänkt, när en affär går omkull, att det nästan alltid beror på bemötandet man får när man kommer in i affären.  Är det en glad o trevlig expedit, så köper man gärna.  Fattar inte hur man kan bära sig annorlunda åt mot presumtiva kunder!!

Jag tror jag ska bli affärscoach!!!  Eftersom jag har vanan inne………..(att handla)  Men jag handlar INTE om det är en otrevlig expedit!!! Det ska alla veta!!!

Svar på frågan: Varför blir det aldrig så…  – Jag hinner inte. Jag bloggar ju.  Det är trevligare än att städa, rensa o röja….. Prata bort en stund i telefonen är inte heller svårt.  Det är bra med en sladdlös telefon, för då kan man göra saker, samtidigt, som man talar…..  Problemet är att telefonpratet, inte tar bara en stund….utan flera stunder….

Igår hittade jag på ngt dumt—verkligen.  Jag hade tagit fram några djupfrysta blåbär, som tinat.  Vad göra nu?  Muffins!  Det blev 16 st.  När jag ändå hade allt framme och balkongen full med äpplen—-äpplemuffins 16 st.  De blev jättegoda.  När ändå ugnen är på——Baka nyttig frukostbröd.  Däremellan, fisk till middag, i ugnen, när den ändå är varm.  Hittade inte min kokbok, mindes inte hur mycket smör det går åt till äpplemuffins. Letade som en galning. Det slutade med att jag mindes att jag någonstans hade en till. Rafs, rafs, leta, leta, rafs, rafs. Hittade den! Tur för det visade sig att det skulle vara mer smör än jag trodde.  Sedan var hela köket fullt med kletig deg och alla bunkar likaså.  För att inte tala om rummet, där jag letat efter kokboken.  Nu har jag nästan städat upp allt, golvet återstår.  7 sorters kakor har jag ännu inte hittat—men jag hade ju en till.  Tur att jag inte hunnit ge bort den!!

Jag tror inte att vissa saker tar tid……när ska jag lära mig detta???  Nu åker jag till spinningen!!!!!

En alldeles vanlig dag, ser ut så här;

Åt frukosten ägnas 1 timma. Många tidningar gås igenom. Därefter kollar jag mail och börsen (om den går upp annars inte), bloggen!  Kl. 11:00, är det dags för dagen viktigast mål; kaffe. Därefter brukar jag gå en  promenad.  Lunchen intas sedan vid 13:30 tiden, därefter fortsatt röjning o städning, om jag inte pratar i telefon eller bloggar. Det gör jag jämt enligt maken/ bloggar o talar i telefon.  Det är därför det alltid är ostädat här.  Vart eftermiddagarna tar vägen, vet jag inte.  Vi brukar äta middag före eller efter 18-nyheterna.  Sedan glor man på burken, till dess ögonen går igen.  Om man inte läser någon bok, bloggar eller gör något annat dumt.

En ovanlig dag: Upp med tuppen!  Morgonjogging i en halvtimma. Frukost. Tidningsläsning. Kl. 11:00 Friskis o Svettis. Hemma igen lagom till lunch. Därefter strikt städning o röjning.  En runda igen. Trädgårdskötsel. städa bilen eller ngt annat avancerat. Middag, 18:-nyheter. Plockande i familjealbum, rensning på datorn, betala räkningar, eller kolla ekonomin, ändra kläder. Ibland när man har tid, någon trevlig aktivitet. Vid 23:tiden stupar man dödstrött i säng. 

Varför blir det aldrig så???

Vi fick in 10.000:- på loppisen!!!  Själv sålde jag för c:a 1000:-  Sammanlagt blev slutsumman inkl. lotterier, cafe´och soppa 35:000:- det var ju inte illa!

Lite lugnad blev jag betr. saker till tippen. Det visar sig att allt skräp, först går till en liten second hand i närbelägna staden, som samlar in till fattiga barn i Brasilien. De sorterar glatt ut det som de vill ha.  Kvinnan som ideellt chefar där, håller hårt i saker och där kan man inte pruta, dessutom vet hon vad allt är värt.  Den organisationen, som vi skulle skänka pengarna till, ville gärna ha pengarna, men inte skräpet, som blev över.  Jag funderar över om man ska stödja sådana ”fina” verksamheter, som dessutom har  en högt betald chef?

Tack alla ni som svarade på bloggandet i går.  3 timmar efter öppnandet av loppisen, stod vi där med en massa skräp.   Jag gick igenom sakerna mot slutet, för allt kvarvarande skulle slängas.  Ni anar inte vad som var kvar:  Rostiga grytor, vattenkokare, (äckligt bruna) köksmaskiner, där det väsentliga knivarna saknades 2 st!!  Äckliga sjalar, dukar, köksbestick, knappt rengjorda.  Massor, massor av löjliga prydnadssaker. Många urfåniga ”Nu har jag lurat en till-souvenirer,” som jag kände igen från utlandsresor, som ingen människa, mer än försäljarna blir glada  åt. (Nu har de lurat en till)  En gubbe klagade på att en rostfri bricka (ganska snygg) var smutsig.  ”Det ingår i priset” sa jag. ”Därför får du betala extra mycket.” Han tog den ändå för 20 krisch, den hade kostat ny nära 200- och var högsta mode 1970.  Att de inte skäms!  (Han var inte ensam)

3 typer av köpare utkristalliserades ganska snart. 1. Fyndjägarna, som lurades och försökte säga att den står ju bland 5:- sakerna. Den fräckaste var en kvinna:  (hon hade nog själv flyttat den) en lampa, som var värd 100:-, men min ”kollega” 85 år, förstod ingenting, men tanten förstod desto bättre.   Alltså fick hon lampan för 5:- sedan hade hon mage att begära en påse också.  Jag slängde till henne en och tänkte säga: ”den kostar 5:- Men väluppfostrad, som jag är, knep jag. 

 2. De som glatt betalade lite mer, eftersom de skämdes att betala så lite.      –”Det går ju till välgörenhet” kommenterades av dessa. 

3. De som stod länge och bligade och skulle tala med sin andra hälft och som ”bara” hade  5 :- kvar.  

Sedan fanns det, faktiskt några som inte hörde till någon grupp.   En del fina saker hade vi ställt på ett bord, dessa skulle auktioneras ut, men det gick trögt. Tyvärr åkte en del sådana saker i hastigheten  också till tippen, tillsammans med 150 böcker.

Nå, jag skulle ju inget ha, men när jag såg att det blev en del ”bra att ha”  saker kvar så stödköpte jag för skam skull  Dumt.  Jag har bilen full—maken har inte sett det……ännu.

Det blev en spegel för helfigur, sommarstugan, eller svärdottern.  En hel del böcker och spel till barnbarnet.  2 vita krukor samt en barnbilstol (bra att ha) Den hade varit jättedyr och jag kunde inte se att den for till soptippen. + en hel del annat.  Där brukar gubbarna gå och plocka, det som de kan tjäna 1:- på.

I slutet av nov. kommer en annan  försäljning. Jag har en arbetskrets i min makes gamla församling, som jag försökt ta död på i minst 15 år, ( jag har haft den i 37 år) men den bara växer.  Från början försväntades jag vara med. Oj, vad jag har stödköpt där.  Vad jag har vunnit!  Allt som jag inte behövt!!  Det mesta är borta nu. Det är sån försäljning, som man kan kalla transit -försäljning där jag skänker saker som jag vunnit på andra ställen.  Men jag förväntas också varje år skänka en matservis. Tur att vi har fabriksbod och Ikea inte långt härifrån.  Sedan nåste jag ju ta lotter också  gärna en hel sida…..ni vet. Där brukar ryka sisådär 2000:-

Men nu när jag är pensionär, måste jag hålla i pengarna.

—Är inte detta avdragsgillt?  som Trollmamman tipsat om

-Är jag inte f ö r  gnällig????

Jag ska förstås vara glad, för att jag kan hjälpa till med välgörenhet—-eller?