Evasblogg’s Weblog

En nervös vecka har gått till ända.  Nervositeten, bestod av att en s.k. försäljning,  traditionsenligt går av stapeln, lördagen  före första advent.  Jag är ordförande för den arbetskrets, som anordnar detta. Det är alltid en massa pirr både här o där, för att allt ska gå ihop.  Vi har under ett år, broderat, sytt (inte jag) och samlat in saker att sälja lotter på.  Jag brukar handla lite porslin o glas, när det är utförsäljningar.  En hel del glas brukar jag inhandla på Ikea, särskilt om det säljs för 1:- st, som de hade någon gång under året.  Fina saker skänks; fina lakan och frottehanddukar, vackra handarbeten, samt glas o porslin till dukade bord. Vi hade i år 6 dukade bord, där inköpsvärdet rörde sig om c:a 400:- 1000:-  Tala om att folk är givmilda!  Allt  till  lotterier,  tombolor,  barnlotterier, allt  kaffe -och vetebröd, samt alla broderier vi har på en säljdisk, är skänkt.  Ja, jag kan inte räkna upp allt.

Naturligtvis flöt försäljningen bra i år också liksom alla andra år.  Vi fick in c:a 40.000:- Saken är dock den,  att det inte gör sig själv.  Damerna i syföreningen blir äldre o äldre, yngre förmågor  finnes icke.  En undran från min sida är; varför utsätter jag mig för detta varje år?  Jag kommer hem adventsafton, dödstrött, dock ganska glad, för nu är allt över,  jag har mött en massa människor jag inte sett på ett år.  Det är roligt att se hur barnen växer, men inte roligt att se hur alla i min ålder och uppåt åldras för varje år.

Det är fantastiskt att se hur damerna springer, och stökar för denna försäljning.  De utsätter sig mer än jag, för deras ålder ligger runt 80-årstrecket!

Jag undrar om ledningen för Svenska Kyrkans internationella arbete, någonsin förstår hur det går till att få in dessa pengar från fotfolket?!  Ledningens  månadslöner ligger nog kring den summa vi får in denna dag. Detta vet inte damerna, som broderar och syr hela året, varje kväll , inte bara på träffarna, utan hemma, medan de ser på TV.  Jag tänker inte upplysa om det heller.

I min barndom, var det hedersamt att vara med i en kyrklig syförening, ja, det var nästan lite status. Idag finns det nästan inga sådana kvar. Vad beror det på?  Jo, kyrkan har kört ut dem.  När det anställdes en massa folk utöver präster och diakonissor, så skrevs statusen och värdet på frivilligt arbete ner.  Diakonissorna, som i de flesta församlingar hade minst en sykrets, som arbetsuppgift, vägrar befatta sig med detta längre.  Vissa av dem ifrågasätter meningen.  Ja, det kan man ifrågasätta.  Men då ska man också ifrågasätta vad kyrkoarbetarna har för mål med sitt arbete.   Dagens kyrkoarbetare, vet inte värdet av sammanhållningen, mellan dessa kvinnor, deras förmåga att ställa upp med det osynliga kringarbete och annat som stärker gemenskapen i en församling.  Som medverkar till hela ”bry sig om” andan andan i en församling.  Flera av dessa damer drar  med sig hela familjen släktingar,  vänner och grannar. 

Jag ifrågasätter de dyra projekt, som inrättas, för att få frivilliga att ställa upp. Dessa projekt, som anställda ska deltaga i  på nationell nivå.  En projektledare ska leda arbetet. Där stannar det av. När församlimngsarbetaren kommer hem efter en sådan sejour, har kyrkorådet glömt att de skickat dit vederabörande, för nu är det nya projekt att ta ställning till.  Så håller det på hela tiden.

 En församling fick inte sitt församlingshem ommålat. Det berodde på att medel för detta aldrig funnits i budget. Föramlingshemmet hade målats av den manliga befolkningen, som skänkt arbetstid och målarfärg under alla år. Nu hade de dött eller blivt för gamla att orka.  Pengar finns, men tanken på att det skett på frivillig basis fanns inte i budget……………….

Jag skulle vilja rikta en uppmaning till förtroendevalda,  präster, biskopar i ledande befattningar!!!!

Lägg ner alla dyra projekt, rensa upp bland anställda, som jobbar med fel saker!

Satsa på det som redan finns–utveckla det.  Kanske bara genom att SE dessa männiksor

Jag skulle också på betald arbetstid  vilja åka på studiebesök till Afrika, dit våra pengar förhoppningsvis går.  Jag har sett fotfolket arbeta och skulle vilja att några av oss finge åka ner och se det arbete vi satsat så mycket pengar på,  men det är bara kyrkoarbetare i ledande ställning, som får den förmånen—och de har aldrig sett fotfolket här hemma som egentligen betalar deras resor.!!!

Flera av mina vänner vill att jag ska skriva om mina begivenheter i Stiftsfullmäktige.  Jag ska göra ett försök.

Anledningen till att jag sitter där är för att jag vill nå en FÖRÄNDRING, en del skulle säga ”tillbaka”  andra skulle säga ”konservativ”  (samma ord som i konserv–bevara)  Jag vill säga FÖRÄNDRING—jag vill inte tillbaka till det som var dåligt. Jag vill BEVARA det som var bra, och tillföra det som kan inspirera männikor att uppleva t.ex. Gudstjänster som LEVANDE.   Detta  blir  FÖRÄNDRING.  Kort sagt,  jag vill ha bort partipolitiken från kyrkan!!!  Partipolitiska frågor ska debatteras, där de hör hemma, inte i kyrkan alltså.

Igår hade vi en presentation av bugeten.  I min grupp, som är ny, sedan denna mandatperiod,  har vi under perioden,  vid varje budgetdragning, påtalat det ringa bidrag, som budgeteras för Credo, en till stor del frivilligbaserad grupp, som går ut på skolorna och verkar bland skolungdomar, för att föra ut evangelium.

För sisådär 15 år sedan tycket även jag att denna grupp var konservativ och inte riktigt nådde fram, på de skolor jag då kände till, där de verkade.  Jag har emellertid ändrat uppfattning i denna fråga.

I en tid när kristendomen fått strycka på foten i så hög grad, att ungdomar idag överhuvudtaget inte känner till något om kristendom.  ( Jag har haft flertalet elever, som aldrig hört talas om Jesus, aldrig sett en psalmbok, eller Bibel) tycker jag att det är lovvärt att ungdomar finns ute i skolorna som talar med ungdomar på ungdomars vis om detta.

Denna grupp skulle nu få 10.000:- till sin verksamhet.  ( Vi förelsog 50.000:-) Detta ska jämföras med ”Kyrkans Ungdom”, som får 1,5 mille, samt kringkostnader.  Credo samlar c:a 4-500 ungdomar på sina distriktsläger, medan KU samlar lika många i hela landet.

Eftersom kyrkans styrs mer av politiker nu, än före skiljandet från staten var det NEJ.  Min grupp har 7 av de 81 mandaten, alltså är vi i stark minoritet.  Vi är som löss, som hostar.  Men eftersom vi inte heller är i allians med några andra, kan vi säga och tycka vad vi finner för bäst.  Denna gång fick vi dock med oss spridda röster från andra partier. Vid votering om bidraget  visade det sig att vi saknade 14 röster för majoritet.   Det blir bättre o bättre för varje år.  Från början var vi ensamma, men efterhand har vi fått med oss fler o fler.  Nästa gång kanske……. 

I början av vår mandatperiod, möttes vi med stor skepsis, men på senare tid har vi vunnit respekt. Vi har mycket duktigt folk, som ställer  frågor, så att tjänstemännen med pinsamhetens  rodnad, tvingas säga att underlagen inte är tillräckliga.  

En medlem från ett annat parti, ringde i går kväll och sa: ”Sedan ni kom med, har det blivit livfulla debatter i fullmäktige. Förut har man litat på tjänstemännens beredningar, eftersom man inte är så insatt, som ni. Därför har tjänstemännen  inte behövt bry sig.  Nu kommer ni kunniga och erfarna och ställer till det, för dem!   Jag är imponerad!  Måtte ni få många röster i nästa val!”

Det är inte lätt att vara i opposition, det har jag fått erfara. Varje gång jag säger något och det är ganska ofta, blir alltid samma kvinna från en annan partigrupp desperat och skriker åt mig med hög röst. Senast blev jag avklippt av ordföranden.  Andra personer utanför min grupp ser detta och har börjat undra. Mitt svar är att den desperata kvinnan, vill vara ”bäst i klassen” och ser att här har hon några som är bättre.  Att ordf. klippte av mig senast, beror på, skojade en av de ”tyngre” namnen i en annan grupp (som jag aldrig trott det om) att han är intresserad av dig, detta är hans enda chans att få din uppmärksamhet.

–Bestäm tid för mig då, sa jag, så får han bjuda ut mig på någon dyr middag, när det är tid för honom att betala går jag till damrummet och smiter…..

Man måste få raljera lite, annars orkar man inte.

forts. följer i en annan blogg någon gång.

Idag ringde på dörren, utanför stod en assistent från hemstjänsten. Hon kom en timma för tidigt. Jag hade inte hunnit fixa klart efter lunchen.  Men hon verkade rar, så jag sa att hon var välkommen in.   Ostädat, ofixat –tänkte jag, det är kanske bara bra.  Maken var strängt tillsagd att hålla tyst, så att jag kunde föra ”ordet” samt lovade att tala om hur sjuk han verkligen är. 

Samtalet förlöpte genom att maken talade hela tiden, jag fick inte en syl i vädret. Dessutom talade han om att han snart skulle bli frisk och springa upp o nerför trapporna igen???    Tablå!!!!!!  Detta var helt nytt, även för mig!

Till slut enades assistenten och jag om att maken o jag  hade hamnat ”mellan stolarna”  betr. landstingsansvar  och kommunala förpliktelser.  Precis detta som Tigerlilja i sina bloggsvar ofta talar om.  Assistenten var förbluffad över att arbetsterapeuten bara kom och visade upp helt omöjliga hjälpmedel och sedan gick igen.  -Hon borde sett till att det funnits hjälpmedel så att maken kan duscha varje dag,  sa hon   Under samtalets gång,  visade det sig att landstinget och kommunen  var för sig har  arbetsterapeuter.  Båda finns mitt emot varandra, en väg skiljer dem åt!   Alltså hade assistenten talat om en person, men menat en annan.   Eftersom vi inte har hemtjänst ligger vi under landstinget.  Hade vi haft hemtjänst hade vi tillhört kommunen.  Då hade allt gått på räls.  Kvinnan var så pass vettig (verkade det) att hon ansåg att jag drar ett stort lass.  Hon förslog att vi kunde få hit någon, som hjälpte maken att duscha, samt ledsaga till läkare etc.  Det var som att reta en hingst. Maken satte sig fullständigt på tvären.  — Jag vill inte ha hjälp av någon annan än min hustru!  klämde han i, så högt han bara orkade.  Jag förstår honom.  Det var liksom inte det vi ville ha hjälp med.  Att få hit någon att hjälpa till med städning, dammning, och dammsugning hade vi hoppats på.  Lasset är tungt nog ändå.

Man undrar verkligen hur det står till med logistiken och samordning mellan kommun o landsting.  Tar man upp detta i de olika nämnderna, vet ingen vart man ska passa bollen.  

Jag blir så trött!!

Trött är jag efter några dagar i Stockholm.  Om man har råd, är en weekend i huvudstaden en verklig avkoppling. Jag var ensam, och var på ett stort möte och försökte engagera mig för den stora saken.

Men jag fick tid att äta lunch med dottern, som jag sällan ser. Vi kunde också shoppa ihop, köpa presenter till de andra i familjen.  På kvällen en restaurang, med god mat med många vänner.  Bord hade bokats på en mongolisk restaurang, vilket innebär att man fick röra på sig några gånger och hämta sin mat, varvid man kunde prata med nästan alla 21 pers. som var med.

Hem till hotellet, slänga sig på sängen, zappa mellan olika TV – kanaler, för att se om man kunde hitta någon lagom oengagerande.  Gav upp. Läste en veckotidning, somnade.  Nästa morgon god frukost, som man inte lagat själv och bara gå ifrån disken.  Ut på stan igen, gick genom Gamla stan där jag mötte två glada systrar, hemifrån, som jag inte sett på flera år. De var i stan för att koppla av. Gör så ibland. 

Sedan till det stora mötet, där jag träffade gamla vänner sedan årtioneden tillbaka, lyssnade på föredrag o seminarier.  Var lite engagerad kring logistiken, vilket behövdes, för där var nära 500 pers.

Mycket promenader blev det, genom Gamla Stan upp till Söder och retur. Någon gång tog jag Katarinahissen, för jag hade ont om tid. Återigen luncher på restaurang ihop med andra goda vänner jag stötte på.

Kort sagt avkoppling, motion, värdefull information, träffa vänner, lagom engagemang för ”den stora saken”. X2000-biljetterna köpte jag billigt 3 mån före avgång, vilket gjorde att jag åkte tyst och skönt i 1 klass med lunch till rimligt pris.

-Vad mer kan man begära en helg i mitten av mörka november.  Tänk hur perspektivet på roande sysselsättningar ändrar sig med åren!  Trots allt kändes det innerst inne ensamt. Det kändes tryggt att komma hem till maken, som sade sig vänta desperat på att jag skulle komma hem. 

Men jag vill inte var utan det heller…….

Hej alla vänner (hoppas jag) som läser min blogg.  Jag ser att ni är många, det varierar mellan 90 – 22 om dagen.  Det är kul tycker jag.  Svara gärna också.  Det är hur enkelt som helst, bara att trycka på comments.

Nu tar det några dagar innan jag bloggar igen, för imorgon tar jag ledigt från make och hem (har sett till att mat finns och att folk kommer hit och tittar till honom).  Jag reser i morgon bitti till Kungl Hufvudstaden, för att vara med på ett gigantiskt möte med den nomineringsgrupp FK som jag är med i.  Det ska bli spännande att se hur mycket eller litet folk det kommer, för vi har ingen anmälningsplikt. Det är bara att komma.  Begivenheten börjar på lördag i Katarina k:a  kl 11:00.

Har ni vägarna förbi är det bara att titta in!!

Äntligen!  efter 7 fällot och 8 bedrövelser!  Idag fastnade näbbet i fällan.  Gift hjälpte tydligen inte.  Kanske fastnade den redan igår, för det var tyst i köket hela kvällen, ända till midnatt.

Vad säger ni om att jag blev hånad, för att man sa att jag inbillade mig alla ljud jag hörde under diskbänken? 

Manlig härskarteknik?

Ett tack till BS, (kvinnans list) som gav rådet att surra fast osten med sytråd!!!

Jodå—för ett antal timmar sedan ringde rösten.  Hon var rädd att kollegan ringt, för tänk om de ringt båda!!!!   Hon ska komma i morgon kl 13:00…..

-Har ni ingen hemtjänst? - Näe, svarade jag.  Har ni anhörigbidrag?  (Nu råkar jag veta att anhörigbidrag, utgår till brukaren och inte till maka/make. ) - Nej, sa jag min make har inte det heller.  Jag vet inte vad detta har med terapitantens uppdrag att göra, men det får jag väl reda på imorgon efter kl 13:00.   Om hon säger, —Det är bara att ringa—-så blir hon inte långlivad, men det vet hon ännu inte.

Undrar om det är lugn  o  ro i häktet??  Kan man få Leif Silbersky till försvarare???

En röst, svarade, när jag försökte få tag i terapin idag!  Rösten vill ha mitt namn och tel.nr!!

 En stor framgång!!!  Undrar när rösten ringer upp??????

Våra små inkräktare vägrar flytta.  Sent i går kväll var det ett knastrande och skrapande utan like, under diskbänken. Nu har där legat fällor o råttgift snart en vecka.  Det måste vara segt virke i dem.

Jag ringde försäkringsbolaget, när maken nu sansat sig efter hemkomsten, talade han om att vi har försäkring mot skadedjur och att man kan ringa (ja, ringa)  Det lyckades!! Men inte förrän om en vecka (förhoppningsvis)!   Jag kom  i kontakt med en förstående kvinna på Anticimex, som sade att jag kunde komma till deras kontor och hämta gift, samt doftspray.  Jag kan lägga ut detta så länge, till dess de kommer.    

Forts. följer om en vecka.  Brrrrrr

Maken har alltså kommit hem från sjukhuset. Trött och inte alls bra. Orkar inget, sover för det mesta. Blir litet piggare när han får besök. Han får morfin för värkern i benet.  Idag är det första vardagen, när man kan ringa kommunen om hjälp för hans del.  Jag ringde ju avdelningen i fredags, eftrom han inte äter, tänkte att kunna få recept på näringsdryck el.likn……..Det var nobben direkt.

Jag började i morse att ringa arbetsterapin.  tut  tut…..inget svar. Bara att lägga på luren.  Då kom distriktsköterskan, hon skulle endast ta ett prov i armen.  När hon fick se makens vätskande operationssår, lovade hon att komma tillbaka och lägga om dem.  –”De var så väl omlagda, så det kunde vänta till torsdag”, sa man på sjukhuset.  Då ska nämnligen stygnen tas.  Så var det med det…… Av henne fick jag ett nytt telnr. jag skulle ringa.  Det visade sig att jag hamnat hos sjukgymnasten. (Men det gjorde inget för maken behöver en sådan också, som kan ge rek. på hur mycket han ska gå varje dag, för at träna benet.)  

Ja, hon svarade ju inte, så jag fick lämna mitt tel.nr till ”rösten”  men sjukgymnasten  ringde faktiskt upp.  ”Har du fått remiss”, sa hon. ” Nä”, sa jag. ”De sa på ssj, att det var bara att ringa”………….”Då kan jag inget göra sa hon.  — ”Men jag såg att arbetsterapeuten sitter o dricker kaffe, du kan ringa henne om en kvart”.  (Inget erbjudande om att hon kunde be terapitanten ringa)     

Jag ringde efter en kvart det ny a tel.nr. Inget svar–ingen röst…….alltså inget alls….. 

 Sen kom posten……..

-Maken genomgick  för ett antal år sedan en svår aorta operation.  Den operationen ska följas upp varje år, genom ultraljudsundersökning.  Nu hade postkillen med sig en inbjudan från det stora ssj i den stora staden ang. detta.  Gissa vilken tid han fick?  —Nästa söndag kl 08:00.  Man kan hålla sig för skratt.  Jag var nu så uppretad och arg, så jag väntade en kvart till dess tidsmottagningen hade telefontid.  Jag ringde oupphörligt, när kl var 5 min efter tidsmottagningen ringtider, svarade äntligen (hon hade väl haft kafferast, hon med) en röst, som dessdutom talade stapplande svenska.  Hon var minst sagt ganska fräck.  Det lät ungefär som att om vi inte tar den tid vi fått, så ska vi inte ha nån tid  alls.  Jag påpekade ff lika upprörd att maken är gammal, nyopererad, för en annan skada, samt att vi bor långt ute på landet…..och tillade jag, detta kan ni läsa i era papper!!   Till slut efter 17!!! min fick jag en ny tid.  Jag var nu helt borta, eftersom jag faktiskt har annat att göra än att stå i telefon, så jag tog den nya tiden, som är i dec.  När jag lagt på luren kom jag på, att just den dagen har jag lovat resa ut med några väninnor, varav en kommer hitresande.   Alltså får jag göra om proceduren imorgon—–om jag lever då……..

  Om någon nu kommer och säger att ni har RÄTT till hjälp,  som alla? sagt senaste veckan till mig—både goda  vänner, politiker, och sjukvårdspersonal.  …….så åker vederbörande på en örfil!   Om någon säger —du veeet väl att du har rätt till….. så är den personen död om en kvart.

Glöm aldrig….—-   Det är bara att ringa!!