När jag besökte fiskaffären, i närbelägna stad, stötte jag på en gammal bekant, sedan skolåldern. Man kan tycka att vi borde ha massor gemensamt, efter alla dessa års bekantskap, men så enkelt är det inte.
Vi är/var /båda gifta med präster, som läst på universitetet samtidigt och dessutom tjänstgjort i samma församling de första tjänsteåren, då de båda dessutom var ogifta, så vi borde ha mycket gemensamt.
När jag träffade min blivande make, var han nyss prästvigd och innehade en tjänst c:a 10 mil från mig. Jag läste ff på universitetet. Några år före det vi träffades innehade jag en Saab. Den sålde jag alldeles före det sa ”klick” och skaffade då en vit Ford.
På den tiden c:a 40 år sedan var det så att det var fullständigt otänkbart, till skillnad från idag, att en präst skulle flytta ihop eller ens övernatta i hop med en kvinna han inte var gift med. Moralen var stark. Detta var ö-huvudtaget inget man diskuterade, det var bara så. Alltså, för att träffa min blivande, åkte jag ibland tåg på söndagmorgon, varefter jag följde honom till hans förrättningar. Söndag em brukade vi tillbringa på middagar hos snälla människor i hans församling, eller på något näringsställe. Vi kunde sitta i hans hyrda rum några timmar innan jag snällt tog bussen hem. (Buss på kvällen)
Efter ett tag märkte min blivande man att folk inte bjöd hem honom, slutade ringa, slutade hälsa hjärtligt, utan lite stelt. Det var en sak vi bara konstaterade, ibland undrade vi förstås varför en del personer drog sig bort. Han fick inte vara med på större bjudningar och blev nonchalerad. En söndagkväll blev vi hembjudna till kollegan. Han hade börjat sällskapa med min gamla väninna (se ovan) hon satt och sydde, som man gjorde då (eftersom det var söndag, sydde hon väl korsstygn) under tiden drack vi väl kaffe eller något. Plötsligt säger hon till mig –”Och hur går din Saab?” ”Min Saab?” svarade jag -”den sålde jag för två år sedan. Jag har en Ford nu” Hon blev alldeles tyst stoppade nålen i munnen och så fortsatte de båda två: ” Men du hade väl en Saab?” ”Ja, men som sagt var—inte nu längre”, svarade jag. ”Men, vad är det då för en Saab som står utanför villan, där där du Kenneth ( som vi kan kalla min blivande man) hyr rum?” ”Jaså, den, svarade jag — det är hyrestantens sons Saab. Han bor tillfälligt hos sin mamma just nu, eftersom han studerar på lärarhögskolan denna termin, annars bor han 30 mil härifrån. Det blev plötlsigt och abrupt tyst och de övergick sanbbt till att skvallra om andra personer. Vi tyckte inte att kvällen varit trevlig och undvek dem därefter. En känsla vi inte kunde definiera. Senare skulle vi förstå varför.
Jag fäste ingen större vikt vid detta lilla samtal, förrän flera år efteråt. Vi träffade ett annat prästpar, som bodde i angränsande församling, vid denna tid. Genom att våra barn blev kamrater började vi umgås med dessa. En kväll när vi satt och pratade och barnen lekte, säger plötsligt kvinnan i familjen: ” Tänk, att Ni två vågade flyttade ihop innan ni var gifta” ”Vad säger du? ” sa jag och reste mig förvånat upp. ”Jo, det var allmänt utspritt här i trakterna, det visste alla för det berättade XX och XX. (namnet på min gamla bekant och hennes man) för alla som ville höra. Kenneth och jag dementerade naturligtvis på det bestämdaste detta. ”Ja, svarade kvinnan, vi lyssnade aldrig på det skvallret, för vi tycker att det har andra inte med att göra.” Jag vet att Kenneth tog mycket illa vid sig av dett förtal, men nu förstod han varför han blivit så nonchalerad och förbigången.
Några veckor senare besökte vi några äldre släktingar till min man. Dessa bodde i min makes gamla församling. Jag ställde då en rak fråga till dem om detta. ”Ja, svarade de. Det sprang alla möjliga här och frågade om ni flyttat ihop, det var ett stort samtalsämne då. Det hjälpte inte att vi sa att Kenneth var här flera dagar i veckan och du var endast med på söndagar. Folk gav sig inte utan sa att bilen stått utanför hans hyresrum hela våren, varenda kväll……. Vi visste ju inte vilken bil de talade om, så vi sa att då har hon väl ställt den där, över veckorna, det kanske är svårt med parkering i stan. Ja, nu är det för sent att dementera. Men det var inte bra för Kenneths fortsatta jobb här. Tur att han fick tjänst på annan ort när ni gifte er”
Tänk, så mycket skitprat, för ingenting. Varför ställer folk till det för andra på detta sätt? Vad vinner man på det? Det är väl för att man ställa sig själv i bättre dager. Jag har nu tillfälle att dementera. Trots att det är 40 år sedan och ingen idag hade brytt sig alls, känns det skönt att här ha skrivit av sig. Hade det varit idag, jag fått reda på detta hade jag ringt upp dem och hotad med stämning. Detta kunde (vilket det delvis gjorde) äventyrat min mans prästerliga existens. Det var allvarligt på den tiden.
Dessutom misskrediterade de min intelligens. Om så varit fallet, hade jag väl inte varit så dum att jag ställt min bil utanför hans hyresrum?!!!!
