Evasblogg’s Weblog

Valborg 2009 kommer att gå till historien, som den mest perfekta betr. vädret.  Det är inte vår, det är midsommarafton.  Vädret ställer till det.  Förr var det på Valborg man tog på sig vårdräkten, eller vårkappan. Så inte i år.  Kanske blir det på midsommar vi får ta på vårkläderna.

För mig är dett annorlunda på helt annat sätt.  Min make har hamnat på sjukhus och legat där från o till i en månad, pga kärlföträngningar i benet.

Först utvidgades kärlen genom ballongsprängning.  Detta hjälpte inte, varpå man sotade kärlen.  Inte heller detta hjälpte stackaren, alltså amputerades benet för över en vecka sedan.  Sedan dess har maken bara blivit än sämre.  Under sådana förhållanden är det inte inspirerande att blogga.  Jag kastas varje dag mellan hopp och nattsvart förtvivlan. Idag var det sämre än någonsin.  Han är matt och vill bara sova.  Ibland vaknar han upp och är sitt gamla jag. Då blir jag glad o hoppfull, för att nästa stund bli förtvivlad när han domnar bort igen.  Tyvärr har det inte blivit som läkaren sa, att han blir bättre efter amputeringen, visserligen har han stark medicin för att ta bort värken, men det hela borde vänt nu.  Tvärtom har det blivit sämre o sämre.

Flera av mina närstående säger att jag måste ta det lugnt.  Jag ska andas djupa andetag, Jag ska göra något roligt etc.  Ja, goda råd får jag hela tiden.  Problemet är bara det att man råder inte över sina känslor, eller sitt sätt att vara. Det hjälper inte att försöka göra roliga saker, för man tänker på makens tillstånd hela tiden.

Det enda jag kan säga är att jag just nu är känslig och blir mycket lätt uppretad.

I kväll är det valborgsmässoafton, grannarna har fest, spelar hög musik,  skrålar och skriker, eftersom vädret är, som det är,  hörs alla ljud från dem, som om de satt här inne. 

Detta rimmar inte med min sinnestämning i kväll,  kanske får jag sova på en madrass på matsalsgolvet, för där hörs inte så mycket.

Hänsyn till andra existerar inte alls. 

I morgon är en ny dag  — det gäller att se framåt, men det är inte lätt.

Om någon undrar….

Påskfirandet gick som på räls…..när jag äntligen kom fram.  Eftersom igen kunde köra mig till närbelägen tågstation, var jag tvingad att ta buss hemifrån.  Bussen härifrån  gick under påskhelgen varannan timma.  Alltså tog jag en buss som enligt länstrafiken alltid ska  ansluta till pendeltåget,  för att sedan vänta på X2000 i 40 min. i rikets andra stad.  Det ansåg jag vara OK.

Problemet var att bussen var 6 min försenad.  Med ont och skakande hjärta skällde jag ut busschauffören som inte kunde förklara varför han var försenad.  Dessutom ljög han o sa att han bara var 3 min sen.  Tur för honom (och för mig) att han kunde köra förbi många hållplatser.  Jag hann  innanför dörrarna till tåget innan de slogs igen och tåget avgick.  Inte förrän jag över en timma senare satt på X2000 kunde jag slappna av.  Jag hade busschaffisens hånfulla sista ord ringandes i öronen:

-Ta en tidigare buss nästa gång!!!  

-Två timmar tidigare?  skrek jag!

Fräckt!!  Omdömeslöst.  Sådana borde få sparken genast.  Tyvärr har min kompis, som var hög chef  inom Läns trafiken  gått i pension, annars hade det blivit synd om honom (chauffören)

Jag fick ändå vänta på X2000 i 40 min.  Men det avgick i tid och jag hamnade hos dottern 1 tim tidigare än beräknat p.g.a att jag rusade av i Södertälje Syd, eftersom man på tåget ropade ut att resande mot Flemingsberg skulle vänta 15 min där,  på tåg dit. Annars kulle jag åkt till Stockholm och dragit väskorna ner för rulltrappslösa trapporn och upp igen.  Jag vågar aldrig ta hissen där.  Den är minst sagt sunkig.  Jag är alltid livrädd att den ska stanna , så att man inte kommer ut.  Jag skulle dessutom få vänta där i minst 25 min.

Påskafton blev mycket trevlig och mysig. Dottern o hennes man hade gjort massor med mat.  Vi åt från kl 14:00 till vi gick o la oss vid 24:a snåret.  Mycket folk kom,  både vuxna o barn och det var trevlig stämning.  Jag fick också träffa för första gången de trevliga o rara svärföräldrarna, vilket jag sett fram emot.  Nu kan jag känna mig lugn för dottern, som kommit in i en ”riktig” familj, som verkar ha sammanhållning.  Det var inte heller fel att vi kunde sitta ute hela dagen och kvällen  i det vackra vädret.  Vi gick nog inte inomhus förränn vid 20:tiden.

Nästa gång jag besöker dottern har de köpt hund…….

Ref. till överskriften, minns jag från min ungdom att det fanns något sådant man tryckte på reklam, som skickades ut.

Tala om att jag känner mig sådan just nu.  Maken ligger kvar på ssj. Under några kvällar bl.a idag och i morgon var vi sedan tidigare bortbjudna på tillställningar med flera vänner.  När jag ringer återbud för makens del, eftersom han ligger kvar på ssj. är det INGEN som säger:-  Kom ensam, du behöver lite avkoppling och äta lite gott.  Svaret blir: – Jaha, det var ju tråkigt—men ni får väl komma en annan gång!!!

Utan maken är man inget värd!

Dagen började inte bra.  Jag var inte bra i magen.  Kanske var det maten vi åt på hemvägen från Stockholm.  Jag fick resa hem en dag tidigare än beräknat p.g.a makens sjukdomstillstånd.  Det fanns endast jättedyra tågbiljett (över 1000:- st)  därför åkte jag  bil hem de 50 milen.  Trist, men kul att umgås med barnbarnet.  Varför kunde inte Sverige vara lite kortare på nedre delen, som vi tror är mitten?  För att inte tala om dessa hastighetskameror, som gör färden än tristare.

Vid tolvtiden åkte jag i alla fall till ssj. hade ju inte sett maken på tre dagar.  Väl på ssj. fanns han inte där vi hade stämt möte (i ssj-kyrkan) Jag hade forcerat dörren in dit inte helt ljudlöst, eftersom den var låst?!  Undra vad alla besökare tänkte när jag dundrade in och tittade efter mannen, som inte fanns där.  En tunn kvinna rusade fram och undrade ängsligt vad jag ville.    Hon tyckte att jag skulle stanna där ändå.  Fattade hon inte att jag blev livrädd.  Jag rusade upp för trapporna och i hans sjukrum—där låg han nerbäddad.  Han hade precis kommit in från en undersökning.   Det är  klart att man på ssj inte tar hänsyn till vad patienten  planerat.

”Gör de undersökningar på en söndag? ”  Säger man undrande till mig nu efteråt, när jag relaterar händelsen.   Ja, svarar jag, det gör man t.o.m på natten.  I bland förstår man att människor är aningslösa betr. sjukvården (om man inte varit där nyliagen)

Makens telefonkort hade tagit slut, jag tog hisssen ner till kiosken.  Där såg jag en underbar räkmacka. P.g.a av illamående i morse hade jag inte ätit, men nu frestade denna mig.  –”Jag ska be att få en räksmörgås och ett telefonkort” sa jag till expediten.  Hon hade släppt en man före mig, trots att jag kom långt innan honom.  Han hade köpt räkmackan  och något telefonkort hade hon inte. Sura käring!  Jag kunde inte låta bli påpeka det fula i att släppa gubben före mig.  Ni märker att jag inte tål några som helst motgångar.

Sur o bedrövlig fick jag gå upp till maken med oförättat ärende.  Inte långt från ssj. ligger en livsmedelshall.  Sådana är ju öppna alltid, så jag åkte dit. Där fanns telefonkort.  Där inne fanns också en god vän. Vi blev lika häpna båda två.  -”Kom till oss om en timma, sa vännen glatt  så bjuder vi dig på middag”!  Jag tackade lika glatt ja, eftersom detta par är trevliga att prata med.  På samma vågländ, brukar man säga.

Det finns tydligen  en del människor med empati, även om jag trott att de var utdöda.  I mitt tillstånd är det nödvändigt att få prata bort en tid med goda vänner. 

Tänk  om  alla begrep det!!!

Så dagen slutade bättre än den börjat!

Kl. 8:00 började jag ringa avd. på ssj där maken ligger, för att höra hur operationen gått.  Jag ringde minst 100 ggr–inget svar.  Flera ggr ringde jag ssj:s växel.   Där svarade man:   -  De har mycket att göra på avd. ring igen –någon gång svarar de.  När kl närmade sig  11:00 höll jag på att gå upp ”i limningen”  Kl. 12 hade jag gått upp i denna. (Vad det nu är?)  Under tiden ringde andra personer och förhörde sig om makens tillstånd.  Jag fick lika många goda råd, som antalet som ringde. Problemet var att råden var de åtgärder jag redan vidtagit.  Ringt andra nr, ringt växeln etc.  Vid 13:00 tiden  ringde telefonen ( naturligtvis var jag då på toa)  jag hann att se ”dolt nr” innan jag svarade. En sjuksköterska presenterade sig –för en stund höll jag på att svimma, befarande det värsta—men hon fortsatte: Här kommer maken!!!!!

Operationen hade börjat 7:30 och hållit på i fem timmar.  Nu var han lite ”dizzy” det hörde jag.  Han låg nu på intensiven, men lovade ringa när han kommit upp på avd.  vilket han gjorde tre tim senare, varefter jag åkte ner till ssj.    -Jag talade med sjuksköterskan och bad henne se till att de inte skickade hem honom för tidigt denna gång.  Hon lovade detta och sa att han inte kommer hem förrän efter påsk.  Vi får väl se.  Han var mycket medtagen och läkaren hade sagt att nu går det inte att göra mer åt benet.  Eftersom han var omtöcknad av smärtstillande, verkade han ta detta meddelande lätt.

Till sist frågade jag sjusköterskan varför ingen hade svarat i telefon på hela f.m.  Jag fick då veta att tidigare  sjuksköterska inte  tagit  telefonen ur sin rockficka, när hon låste in den (rocken) i sitt skåp.  Man hade hört telefonen ringa hela dagen, men kunde inte få tag på den.  Detta sa den Ebba von Sydow-liknande kopian, med ett leende och skratt. 

 För mig var det vare sig leende eller skratt.

Ja, så blev det. I morse for maken  in till ssj  igen.  Jag fick komma efter några timmar senare med de persedlar han glömt.  Jag skickade med honom Obamas bok om sig själv.  Jag har läst halva och lär inte ha ro att läsa den för tillfället.  Det jag läste tycker jag är intressant och nu tänkte jag att boken  kunde engagera en person som bott i USA ett antal år. (Maken)  Så här långt är han mycket nöjd med detta val av bok.  

Dessutom hade jag beställt Ann Heberleins senaste, på biblioteket och den kom i måndags. Den som kom ut före jul.  Jag har läst några sidor i början och får se om mitt psyke klarar att läsa hela boken.  Om man har tendenser att begå självmord, ska man inte läsa början av den i alla fall.  Hon börjar  ju boken med att beskriva olika former för detta.  Jag har boken i endast 14 dagar, alltså får jag snabbt bestämma om jag vill läsa hela.

Ja, nu håller jag på att packa för att resa till Stockholm över påsk.  Jag har skjutit på resan någon dag och vet inte om jag kommer iväg.  Från början skulle maken o jag fira påsk på var sitt håll i Stockholm,  hos våra egna barn, eftersom maken också har efterkommande där, men i nuläget är det inte att ens fundera över.  

Jag vill gärna fullfölja planen, eftersom jag ska träffa dotterns svärföräldrar för första gången.

I natt eller tidigt i gryningen ska de operera maken igen.  Jag vet inte varför det är så populärt att operera på natten?

Det har nu gått fyra dagar sedan jag skrev om städningen.  Maken rymde från ssj. dagen därpå, vilket har gjort att jag haft en massa annat att tänka på.

Han ringde från ssj. och sa att han kommer hem om några timmar.  Jag blev helt ställd.  Jag var nämligen och hämtade barnbarnet från dagis på en helt annan ort än hemma. Men, som jag sa, till honom: Du vet var nyckeln ligger och mat finns i kylskåpet.  Just då behövdes jag mest för barnbarnet ansåg jag.

När jag väl kom hem visade det sig att maken efter ronden, ansett att de på ssj. inte kunde göra mer för honom, så han använde sin myndighet till att förklara att nu skulle han HEM.  Enligt vad jag förstår så gick han helt enkelt  och ordnade hemfärden själv.  Sjukhuspersonalen hade sprungit efter honom med sprutor och medicin. De ville inte alls detta.  Det har gått rätt bra i fyra dagar.  Dock var han så stucken i armarna att man igår inte kunde ta vederbörliga prover på vår VC, utan skickade hem honom med oförättat ärende.  På kvällen ringde en barsk sjuksköterska från ssj. och undrade varför maken inte tagit sina prover, som är livsviktiga sa hon.  På min förklaring att han försökt detta men att det inte gick blev hon ursinnig och sa att hon skulle anmäla dem!  (En kvinna helt i min smak!!)  Idag fick han själv åka till sjukhus i närbelägna tätort för detta.  Hon ringde i eftermiddag och gav honom rejäla instruktioner, efter det hon undersökt proverna.

Mer sådan personal inom sjukvården  efterlyses, men de, liksom kommunens städpersonal av liknande kaliber är väl tyvärr ett utdöende släkte!!!

I kväll  är foten alldeles uppsvullen—-han borde gjort som sjukhuset ville–stanna.  Då hade man kunnat kolla hans värden regelbundet.  Risken är att vi får åka tillbaka de 6 milen i morgon.

Men vem kan stoppa en man på 84 som alltid (nästan) varit van att bestämma och fatta egna beslut??? 

Maken hamnade på sjukhus. Han låg på IVA i natt och var kvar där på morgonen.  Eftersom IVA inte tillåter besök  var det ingen ide´att åka de de dryga milen för sjukbesök, ansåg jag.

Iställer tillbringade jag förmiddagen med att vara arg, sur och säkert besvärlig.

Drygt en timma höll jag på med att  reklamera ett kommunalt städ, ( två töseslarvor) som var här i går och flög över huset och sa att de städat färdigt, efter 25 min.!   De packade ihop, tackade för sig och försvann.  -”Det gick så fort, sa de, för du hade så bra grejer!  Sa den ena.  (Hon var nog chef över den andra) se nedan.  Dessutom tillbringade den ena minst 10 min av de 25 med att tala i mobilen.  Visserligen var de två, men jag hade blivit lovad 120 min.  Solen sken från molnfri himmel, kanske var det detta som gjorde att de kunde s.a.s flygstäda. Inte vet jag.  Nu är det så, att jag inte är känd för att vara pedant, men enligt min mening var 2 rum, kök, toalett inte städat.  Dammet låg kvar prydligt på sin gamla plats.  Golvens kladd lyste mot mig i solen.  Toaletten var nästan smutsigare än förut etc.

Alltså grep jag luren tidigt i morse och ringde upp äldreomsorgschefen, som jag känner.  -”Du vet ju att de har vissa ytor de ska städa och om det gör det på 25 min eller 1 tim betyder inget sa hon.  Skaffa dig privat städning! 

-” Jag tror att man kan fuska sig igenom mycket , men tyvärr städning tillhör det man inte kan fuska sig igenom.  Jag anser att det dessa töseslarvor gjorde var arbetsvägran—som man kan få sparken för, sa jag.  När de kom sa de: ” Vi dammsuger, torkar av och våttorkar golven.  (Det var detta som stod i beslutet från kommunen att de skulle göra  på 120 min.) Ja, de torkade av en del, de dammsög en del, så långt är jag med, men våttorkade golven gjorde de INTE.  Dessutom visade den ena prov på att kunna  tala i telefon  i 10 min. när hon städade—ett riktigt konsstycke enligt min mening

Sedan  f ick jag tillbringa en timma med att nå deras chef, som inte var deras chef utan hade en chef under sig, som hade hand om flickorna.  Men hon kunde då rakt inte tala med dem, det skulle jag göra, så hon skulle be dem ringa mig.

Alla dessa chefer som skyller på varandra!  Jag hade nu varit i kontakt med tre st. i nedstigande led!

- Aldrig! sa jag.

Dessa arma ungdomar, fattar de inte att i förlängningen, går folk över till privata och då mister de sina jobb.  Men det kanske går att leva på A-kassa, då kan man ju sola hela dagen gratis….

Två och drygt ett halvt har han hunnit bli, den lille filuren. 

Idag på väg till dagis: 

Fadern:  - Snön ärborta.

2,5 åringen:  -Då kan man inte åka skidor mer.

Fadern:  -Jamen, du har ju inga skidor och har inte åkt skidor i vinter heller.

2,5åringen:– Joo. då.  Jag har skidor hemma, dom är i min spökväska, som jag fått av farmor Eva. Där ligger både skidor coh böcker. Jag brukar ta på mig skidorna när det är snö och åka till Afrika-land, där det finns krokodiler och tigrar som inte är farliga och inte äter upp mig.

Tänk—om man kunde göra det!!  Bara åka iväg och ta med spökväskan!!!

(Vi vet inte vilken väska han menar)

Idag blev det då bestämt.  Det som gällt i minst 2000 år, att äktenskapet numera  kan ske mellan två personer av samma kön.

Denna lag gör fritt fram för fortsättningen:

RFSLQ  går redan ut med Antalneutrala äktenskap som nästa ”grej”  Du bör kunna gifta dig med flera stycken, med din bror,  din syster etc.  Ni kan vara flera st. inte bara två.  För ungdomar idag är äktenskapet bestående av två med olika kön helt ute.  Helst ska alla vara  queer också! .

Nästa fråga på tapeten måste väl bli om jag kan gifta mig med min katt eller hund  eller ngt sådant.

De  som inte gillar djur, kanske kan få gifta sig med sin docka eller Nalle????

Fritzl var för tidigt ute.  Att vara gift med sin fru och sin dotter på samma gång, kommer snart att vara helt OK.

Sist och inte minst—-kan jag få gifta mig med mig själv????