Evasblogg’s Weblog

Det har kännts i flera dagar, som om den är på väg……..hösten.    

Vi åt surströmming i går kväll.  Efteråt hände det som inte hänt på länge,  för plötsligt skrek någon efter levande ljus. MÖRKRET hade smugit sig på.  Jag hade ingen aning om var ljusen låg, för jag hade inte tänkt på dessa på flera månader.   Ja fick rota fram vad jag hittade i hastigheten.

Nu har det alltså tagit sin början—–denna trista höst, som så småningom ska övergå i kall o tråkig grå o trist vinter.  Vart tog sommaren vägen?………

Utanför mina fönster hör jag nu tjo o tjim, skrik gnissel, rop, dunka, dunka.Så firar grannarna sommarens slut, helt ovetandes om vad som komma skall—-de har kräftskiva.

Vad har vi Telia till? Finns Telia???  Överhuvudtaget???

Idag har min dator inte kunnat användas för att komma ut på nätet.  Jag försökte ALLT bl.a. OMSTART.  Till slut var jag tvungen att ringa Telia.  Först ska man beskriva problemet genom att tala ut i tomma intet, sedan ska man ”knappa” sig fram. Jag har mig veterligt ingen ”teliasupport-skiva” som jag kan lägga in i datorn och en massa annat SKRÅP den tröttsamma entoniga röstern frågade om.  JAG VILLE BARA TALA MED EN MÄNNISKA!!!

Efter 29 min blev detta ett faktum Jag gladdes  (under tiden hann jag i o f s  jobba med annat, typ sortera tidninga).  Tösen som svarade i luren verkade trött från början:

Efter att jag beskrivit mitt problem gav hon mig ett antal frågor, som jag inte kunde svara på bl.a:

-Har du inbyggt trådlöst ?    

-  Vad menar du?  Det vet jag inget om–kanske.  (Svärdottern har senare förklarat att jag har detta)

- Det måste jag veta.

- Varför det?   Jag kommer ju inte ut på nätet. Jag har en box jag köpt genom Er för dyra  pengar. Ni lovade dyrt o heligt att jag aldrig mer skulle ha problem att komma ut på nätet. Bortkastade pengar alltså!

- Ja, ja, jag får väl försöka hjälpa dig ändå.  Gå till kontrollpanelen.

-?  

- Har du inte den Ikonen?? 

- Nej.

- Konstigt, det ska du ha.

- Ja, men nu har jag inte det.

- Du kan ju inte besvara mina frågor.  Jag kan inte hjälpa dig.

- Nu har jag väntat över 29 min. och jag KRÄVER din  hjälp. Nu var jag arg, svetten rann av mig.  Jag började få hallucinationer och var på väg att tuppa av av vrede .

-Gå till start.

-?   Jag hittar ff inte kontrollpanelen. Den finns inte där.  Jag vet att den finns, men den måste dölja sig under ngt annat.   Med svetten drypande  hittade jag den under  något annat.

- Gå till Nätverksanslutningar.

- Det finns ingen sådan, däremot nätverks INinställningar.

- Du har virus på din dator.  Du får vända dig till en datorsupport.

- Det är inget virus på min dator!  Du ställer konstiga frågor, som ingen annan ställt förut. Det är inget fel på min dator!

–Klick, tut, tut,….?

Jag stod med en tutande telefonlur i handen.  MÄNNISKAN hade lagt på luren!!

SNÄLLA NÅGON som läser detta!  HJÄLP mig att får kontakt med en MÄNNISKA på Telia.   Eller det kanske bara är SPÖKEN. 

Existerar Telia f.låt Felia bara i andevärlden???

Med  svärdotterns hjälp och lite hokus pokus kom jag in på bredbandet igen!!!

Som jag skrev i förra blogg, så har ett bloggår nu gått till ända.  Det händer mycket under ett år.

Följande kan hända:

Med posten idag kom ett brev, som innehöll en bild på maken flankerad av mig och en annan kvinna. Maken höll sina armar om våra ryggar.  Den andra kvinnans make är fotograf och vissste hur man arrangerar en trevlig bild. För en månad sedan var det jämt ett år sedan vi sågs.   Då var också bilden tagen.  Jag blev inte direkt förvånad över att bilden kom samma dag, som den kvinnliga vännens dödsannons var införd i tidningen.  Jag var ganska  förskräckt, eftersom hon var lika gammal som jag och dött i cancer.  På bilden ser vi  alla glada o förväntansfulla ut, för på kvällen ska vi på en liten fest, därför är vi dessutom trevligt uppklädda.

I tre korta ord sammanfattar maken det som hänt: ”Sorgen är omätlig”…………
För ett år sedan kunde ingen ana att vännen inte skulle finnas med oss längre.  Vi kunde inte heller ana att maken skulle gå igenom  fyra otroligt svåra operationer . ”Han överlevde trots alla odds”  vad de ord läkaren på senaste sjukhuset yttrade till mig. ..

Ibland har många orsaker att  vara tacksam.

Det gäller att ta vara på livets små glädjeämnen.

Den 17 aug 2008, startade jag min blogg.  Det kan man se om man bläddrar till höger i marginalen här.   Om man klickar på augusti 2008, kan man se vilka förväntningar jag hade med bloggen.

Jag missade alltså att jubilera för fyra dagar sedan, därför gör jag det i kväll!!!!!

Har det blivit någon utveckling av mitt skrivande under detta första år?

Inte precis.  Jag lovade att jag snart skulle lägga in bilder och göra lite snyggare lay-out,  men  jag bara bloggar på och har inte hunnit med några finesser ännu…..

I början av sommaren köpte jag en tidning, där det utlovades hjälp med bloggandet.  Det gör det säkert också—-men jag har inte ens hunnit läsa tidningen.

Att ett år har gått så rasande fort, kan man ju meditera över, men vad tjänar det till?Jag märker att jag med tiden blivit lite fräckare och inte så återhållsam, som i början.

Det har varit otroligt givande med alla som orkat vara med i min min blogg så här långt!!! Det är roligt med alla glada tillrop jag fått.  Året har ju inte heller burit på några större glädjeämnen p.g.a makens sjukdom.   Det har varit en hjälp att kunna skriva av sig det som hänt.   Många av er kommenterar ju inte här på bloggen, men ringer o skriver uppmuntrande saker.

Nu vill jag tacka alla Er, framför allt de som följer och kommentrat mina skriverier!  Ni har varit ett stort stöd!!

Det är dumt att skriva blogginlägg, när inget hänt.  Ibland känns huvudet tomt.

Jag  har under en månads tid varit med på Face-Book.  Än så länge tycker jag det är uppmuntrande.  Jag har träffat gamla vänner, jag inte talat med på 15 – 20 år.  Det är egentligen fantastiskt att nu får jag s.a.s. lära känna dem igen.  Flera av dem har lagt in bilder på sina barn, som nu har blivit väldigt STORA.  N’är vi senast sågs var de små trinda gulliga varelser, nu är det MÄN och KVINNOR  jag ser.  En del vänner har hunnit skilja sig och en del har gift om sig.  Inte så många dock.  När jag sist träffade vissa av dem, höll de på att bygga upp sin tillvaro.  Nu bor de i villor och har båt och eller husvagn eller sommarställe.  Det har alltså gått bra för de flesta.

Jätteroliogt att de ”de gamla”  vännerna har hört av sig!!!   Snabbt har jag förflyttats till en annan  tid,   Livet är underligt ändå!!!  Man vet inte vad som väntar bakom nästa krök.

Men det går v i d a r e!!

Idag har jag suttit i Individ o Familjeomsorgen, hela dagen. I morgon första ggn i skattenämnden.  Maken  är inte lika förtjust som jag.   Fast det är en prövning i värmen. 

Jag brände mig återigen på en manet igår, alltså är jag inte längre lika pigg på bad, men hoppas hinna med detta i morgon em. 

Maken har varit dålig i 2 dagar (magsjuka)  I kväll är han bättre.  Det går ett steg framåt och ett steg tillbaka.  Igår var det 2 steg tllbaka. 

–Hur många steg blir det?  Vilken ruta är vi på?

Den nya hemtjänsten fungerar bättre i alla fall!!!

Alltid något!!

Tidigt i morse vaknade jag kl 5:53.  Maken var vaken och förklarade sig inte må bra, men sa åt mig att lägga mig igen.  I går kväll bevistade jag ett givande och trevligt styrelsesammanträde, c:a 10 mil härifrån.  Jag kom hem rätt sent och hade en del tel.samtal att ringa.  Kom inte i säng förrän en bit efter midnatt.  Alltså lade jag mig igen och somnade om ganska snart.

Troligen blandade sig makens otjänlighet, med styrelsemöte, telefonsamtal och facebook i en salig mix.

Jag befann mig ihop med maken plötslig vid en busshållplats.  Vi skulle resa kommunalt, trots att jag vet att det inte går.  När vi kommit på bussen var den överfull.  Maken försvann någonstans och jag ropade över hela busssen efter honom flera ggr.  Folk brydde sig inte.  Slutligen kom vi fram till den hållplats vi skulle av vid. Vi skulle på restaurang.  Jag fick gå av bussen utan maken.  Till all lycka fanns där en marknad jag ville gå på, men först måste jag ju hitta maken. Platsen var överfull av folk o bilar som befann sig över allt.  Jag tog upp min mobil för att ringa efter honom, men det var bara ett fodral och det gick inte att ringa. Samtidigt hade jag av någon anledning på min axel en plastpåse hängande försedd med mat av olika slag.  Jag trängde mig fram till restuarangen, men ingången fanns inte.  Jag försökte springa uppåt gatan, men där fanns bara fabriker av olika slag.  Plötsligt befann jag mig utanför en annan resturang och tänkte att jag kanske tagit fel.  Jag trodde också att maken tagit en taxi dit.  Jag frågade i receptionen om jag fick låna en telefon, men de såg frågande ut och inget hände.  Jag gick in och letade efter maken, men han fanns inte där.  Det enda att göra var att åka hem igen.  Nu hittade jag inte bussen, utan fick tag på någon form av linbana där man fick äntra en stor buss, som med full fart åkte neråt.  På denna buss träffade jag en kvinna, som sa att jag kommit till fel avstigningsplats från början. Jag hade gått av vid hållplats 21 och skulle gått av vid nr. 27.  När denna buss väl var nere på marken gick jag alltså snabbt över till den buss som skulle uppåt.  Det blev strul med biljetten, för nu hade jag tappat plastpåsen med mat, samt handväska och mina skor.  Jag var alltså barfota dessutom.  Till slut tvingade jag mig upp med denna buss.  Det blev en kittlande resa över djupa dalar och berg.  Jag hittade inte utgång 27.  Slutligen kom jag av och trängde mig ånyo fram mot ett hotell och frågade om jag kunde få sova över. Nu var jag av med allt, håret var i oordning, kläderna hängde i trasor, jag var  ju dessutom barfota och ropade ihärdigt på min man.

Just då vaknade jag—det tog faktiskt en god stund att förstå att det hela var en elak mardröm jag vaknat ur.

I dagens lokala tidning kunde vi läsa: Kommunens äldrevård säger upp 50 personer.

Sedan i lördags har vi privat hemtjänst.  De tre dagar som gått har allt varit nästan perfekt!  Prick på minuten kommer de.  De tar in tidningen till maken, så jag kan sova så länge jag vill.  Idag kom t.o.m  2 st!  De stannade i minst en halvtimma = en timma.  De städade och rensade bland makens attiraljer och t.o.m kastade hans skräp!  Sängen var välbäddad, när de gick och vi var tillfreds.  

 Varför kan ett privat bolag göra ett bättre arbete,  för samma pris som kommunen???

Hoppas man kommer till insikt och inte förvånar sig över att 50 pers får gå från sina tjänster.

Men jag ska ge det privata bolaget lika många dagar som kommunens hemtjänst haft innan jag slår mig för bröstet!!  Man vet aldrig…..eller, efter vad vi varit med om kan man inte tro att det är sant.

Ja, det var ju nu inte bara det med bommen igår.

Snickarna skulle ta bort trösklar i nedervåningen också.  Plötsligt hörde maken några saftiga eder från den nedre regionen.  Han påstår att det aldrig osat så mycket i detta huset.  Chockad var han.  Jag masade mig ner, samtidigt som jag försökte samla mig inför vad jag skulle möta.

I hallen hade bildats en mindre simbassäng, som fort ökade i styrka, i korridoren hade samlats en mindre flod.   Snickaren hade borrat i golvet, för att sätta fast tröskeln.  Naturligtvis hade han lyckats med konsstycket att borra rakt igenom ett vattenfyllt rör, som nu sprutade upp sitt innehåll.   Senare (idag) upptäckte jag att man använt mina dyra Pelle Vävare handdukar,  som låg i tvättstugan färdiga att manglas, för att få bort allt vatten.  KUl, kul, kul.

Jag måste tillstå att jag inte reagerade alls.   Detta var väl vad man kunde vänta—eller?

En god vän hjälpte oss en gång att kakla hallgolvet.  Han har ingen utbildning, men var mycket noga med att knacka och känna sig fram efter värmeslingorna, så han inte orsakade vattenproblem för oss.

—Handlar allt som händer oss om  hantverkarnas KÄNSLA för arbetet som utförs?   Såklart han ville komma hem tidigt, det var ju fredag.

Nu står vi här med uppborrat hallgolv till 3/4 delar och  en korridor med en bortdragen heltäckningsmatta,samt hål i golvet.

Vi har försäkring, ……….sa snickaren……….

Gäller det mina Pelle Vävare  handdukar också?????

Efter makens fall från rullstolen, men åtföljande hjärnskakning, har han blivit lite rädd—-helt naturligt.  (Han är bättre nu–det var ju ö en månad sedan).  Han har dock, sedan dess talat med jämna mellanrum om att han ville ha upp bommen,  vid trappan, som beviljades 15 juni.   Denna skulle förhindra att rullstolen föll utför, istället för in mot hans rum.

Idag kom man och satte upp bommen. (Äntligen–vadå??) Tyvärr kan jag ännu inte konsten att skicka med foto i min blogg.   Men den borde beses!!  En stor ful otymplig bom, sattes alltså upp idag.  Den är konstruerad så,  att minnena går till gamla bommar man hade för kreaturen i min barndom.  Dessutom sitter den i sådan höjd att det inte medför några svårigheter alls,  att ramla UNDER densamma,  med åtföljande rutschning ner för trapporna.  Kul för vissa, men inte för honom.

Jag fäste genast upp bommen i haspen.

Men nu har jag kommit på att jag kan använda den tillnågot nyttigt, så jag undrar:

–Vad  sägs om att  möjligen använda den för att upp GRINDPENG ???   5 öre titten!!

Jag kan i nuläget inte se någon annan nytta med den.