När jag i min ensamhet stängde balkongdörren och tittade ut över vardagsrummet, med alla blommor och borden dukade med vita dukar och kaffekoppar med vita servetter, tänkte jag—”Om två timmar kommer rummet vara fyllt av nära 20 talet personer, som följer med hem efter tacksägelsen i kyrkan.

Då blir det LIV igen,. Just  nu och just då är allt sådant borta härifrån.  

Gästerna försvann vid 14:00-tiden alla på en gång, förutom de som hjälpte till med disken.  Jag travade runt i huset en stund, sedan tog jag bilen och körde runt.  Ingen behöver mig längre—konstigt känns det.  I flera år har jag levat med en person, som väntat på mig, så fort jag lämnat huset, oroligt  ringt mobilen, när jag dröjt. Egentligen hade jag kunnat kört vart som helst, men jag kikade in en stund på auktionsverket.  Folk tittade på mig där, antagligen för att jag inte kunde sitta still, utan gick runt och tittade på tingen, som fanns till försäljning.

Idag var det två dödsbon.  Vemodigt att se hur människors saker, som hört ihop med deras liv, styckas upp och  splittras upp på många personer och så småningom  blir till pengar, för de uppköpare, som finns där.

Hemkommen  fick  jag två långa samtal från goda vänner.  Förmånligt ändå att så många hör av sig.  Sedan förra söndagen har telefonen ringt i ett.  Nu söndag kväll är den helt tyst.  Jag vet inte om jag är rädd för ensamheten eller tystnaden, kanske för båda. 

Jag har försökt röja en stund.  Delat upp i fyra kartonger: en för Kasta, en för Spara, en för att Ge till Loppis. Hoppas Kasta- kartongen blir mest fylld.

Det här är sådant, som eftertanken säger att jag skulle gjort för länge sedan.

En form av sorgebearbetning.