Senast jag minns att vi hade så här mycket snö var för 5/6 år sedan.

Jag hade precis köpt en ny bil. Väninnan ringde och ville att vi efter flera års upphåll nu skulle börja träna längdskidåkning igen. Att för min del åka till fjällen var på den tiden uteslutet.

Vi begav oss iväg till en motionsgård, som hade flera mil spårade.  –”Vi tar din bil sa den ekonomiska väninnan. Den har nya vinterdäck och det kan vara svårt att köra uppför backarna. …

Vi kom fram och möttes av några invandrare på skidor, ganska tunnklädda  för skidfärd. Deras skidor också underliga. Iklädda kjol försökte  kvinnorna åka längd med helt vanliga pjäxor och  helt uttjänta slalomskidor. Vi funderade inte på detta just då. Min väninna sa några uppmuntrande ord till dem, men fick konstiga svar. Det föreföll som ingen av dem förstod svenska. Lika underligt att de hittat denna svårtillgängliga plats. Det var något som inte stämde.  Men vi  funderade inte över detta förrän efteråt.

Glada i hågen gav vi oss ut i motionsspåret.  Vi tog inte maten med oss utan tänkte åka milspåret igen, efter det vi fikat och vilat oss vid bilen.

Spåret var mycket vackert. Jag tog en del fina bilder med min nya kamera. Riktiga jul/vinterbilder.   Vi stannade ofta och söp in den klara luften i våra lungor, samtidigt som lyckan över att slippa resa långa vägar, för denna otroliga upplevelse drog över oss.

När vi slutligen ganska trötta, men glada kom till bilparkeringen, för att nu inta våra välförtjänta mackor, frukt och kaffe, fann vi att rutorna på min nya bil var krossade, samt att maten var borta. 

Min picnicväska var väl inte så dyr precis, mackornas pris försumbart, men men sådan bra väska har jag inte hittat sedan, väldigt praktisk, med fack för kaffekanna och två muggar, samt mackor.  Väninnans stora apelsin (som vi skulle delat) likaså, sörjde hon . …..  Värdet var väl c:a tvåhundra kr.  på allt de stulit.

Snopet var det.  Att tänka på en milstur igen kunde vi inte.  Det var att åka direkt till ett glasmästeri och jag blev 1.500:- fattigare genast. Tur att bilen var försäkrad.  Vägen dit var inte heller rolig då det blåste in i hela bilen. 

Glasmästeriet satte in nya fönster och jag fick vara av med bilen två veckor,  för rutorna var så nya att de inte fanns på lager.  Vid överlämnandet  påstod de sig ha rengjort bilen inuti. När jag sålde den i somras var det dock ff glasbitar kvar på golvet. Trots att även jag dammsugit den ett flertal gånger.

Som sagt bytet blev inte så värdefullt och plånboken var det sista jag ”för säkerhets” tog med och ”byltade” in under jackan innan jag åkte ut i spåret.

Vi åkte aldrig mer till den motionsgården.   Helt säkert aldrig vi två i alla fall, för väninnan dog för ett år sedan.