Evasblogg’s Weblog

När—var—hur???

Förresten:

Jag har återfått förstroendet för SJ (ett tag.)

Jag har inte bloggat på ett tag, eftersom jag varit på resande fot.  Jag skulle kommit hem i morgon, men kom redan igår.  På lördagkväll kände jag stickningar i halsen och näsan rann som en kran.  Tyvärr befann jag mig en trevlig krog i Örebro och åt grekisk mat, som var superb.  Gott med Retsina till!

På söndagen bevistade jag en trevlig och fin gudstjänst före sammnträdet jag skulle vara på.  Jag ringde dottern i Stockholm och sa att jag inte ville komma dit och ge dem snuva i present och fick lift med en vänlig person till rikets andra stad, varifrån jag kunde ta mig hem

Väl hemma visade det sig att maken låg sjuk, därför  fick åka vi  till VC idag på fm, eftersom han trodde hjärtat spökade.  Den unga piffiga kvinnliga läkaren  verkade proffsig och skrev ut hostmedicin och sa att det var träningsverk i musklerna p.g.a av att han hostat i flera dagar.

Hela dagen har jag fått höra hur glad han är för att jag kom hem några dagar tidigare än vad som bestämt var.

En shoppingronda och lite kulturella inslag i huvudstaden får vänta.

Tågbiljetten lyckades jag sälja på Blocket—det tog en halvtimma.

Det är i alla fall bra att man betyder något för någon —eller hur?

Men hur var det nu med bloggträffen?

Aldrig Mer Fattig!   Gäller inte för oss ur pöbeln.  Annat är det för aristokraterna, som redan HAR!  En av de kvinnliga cheferna sa idag följande: ”Jag känner så oootroligt  mycket, för dem som drabbats av lägre pension! ”

Vad är det för nonsens att sända i TV?  Man blir ju än mer upprörd! 

Detta är verkligen ORDBAJS!!!   i dess rätta bemärkelse!

Varför blir det inte r e v o l u t i o n!!  Nej, än så länge har vi b r ö d!

Hur kunde dottern sitta där i  källarhålan, utan att övermanna gubbäcklingen?  Slå honom gul o blå??  I 24 år dessutom???

Hustrun då?  Att hon inte misstänkte något alls?  Jag vet att i min barndom, använde min far ofta  källaren till att syssla med olika saker:  reparationer o annat, eftersom han hade sina verktyg där.   Hade han kört dit skottkärror med mat och andra saker, så hade mamma undrat.   Jag vet att hon ofta sa till mig, när pappa suttit och pysslat ovanligt länge:   ”Nej, nu  jag gå ner o se vad pappa sysslar med”

Man fattar inte—–

Jag mår så dåligt av denna historia, så jag förmår  inte sätta mig in i hur dottern och barnen haft det i alla desssa år.

Gubbäcklingen har ju haft sitt roliga 3000 ggr och lite till, nu borde han sitta i källaren resten av livet.

Hoppas det går bra för dottern och alla barnen, men det är ju inte troligt.

-Är det någon av mina läsare som fattar?

Idag har jag ägnat mig åt AVKOPPLING. Vädret var strålande, fast det blåste nordanvind. Försökte sola en stund, men det var kallt, så 20 min fick räcka. Jag brukar gå på spinning på torsdagar, men bilen strejkade och maken befann sig på vårdcentralen, så det fick utebli.
Kl 11:00 kom en kaffegäst, vi pratade i nästan 2 timmar. Han kollade min bil och trodde inte att det var ngt större fel.
Maken kom hem och vi bestämde oss för att åka till närbelägen tätort för lunch. Handla måste man ju, så vi avrundade tätortsbesöket med detta. Strax före kl 16:00 var vi hemma igen. Jag hade glömt att skicka en reservation till ett ärende, det skulle vara gjort idag, så jag fick bråttom. Istället för att gå ut en promenad i det kalla solskenet löste jag ett korsord.
Några telefonsamtal och kl blev TV:nyheter, sen middag (rödbetssoppa) dags för Nyheter igen och sedan Antikrundan och PLUS.
Så kan en dag gå, utan att man gör NÅGONTING av det man tänkt? Men— imorgon är det fredag…….

Ja, så bar det av till den stora universitetsstaden.
Tåget skulle avgå 8:57. Maken körde mig till stationen. Envis ville han vänta, för att se mig kliva på tåget. Han stod benhårt fast vid detta. Det fick han inte, för tåget kom inte. Detta upplystes om i högtalare. Man gick noga igenom VARFÖR tåget var 35 min försenat, inte några alt. hur man skulle åka istället. Maken fick hastigt o mindre lustigt köra mig de 3 milen till X2000 direkt. Taxi skulle kosta 500:-
Tur att han envisades se mig som en barnunge……kan tyckas……

Hemresan gick likadant, till skillnad från att nu satt jag på tåget åtminstone. Detta blev en timma och två min. försenat. Jag missade sista bussen med två min! Trots att man sa på tåget att man ringt busschaufförn, som lovat vänta. Väl framkommen rusade jag med mitt ganska tunga bagage mot busstationen. Den var öde.
Som tur var stod en taxi inne, som efter fullgjort uppdrag, att köra mig hem, gjorde mig 250 :- fattigare.

Förmiddagen idag ägnade jag förgäves åt att telefonledes, via diverse knapptryck se till att få ersättnig dels för bilfärden och dels för taxin. Jag fick ringa flera bolag, för det är LÄNEN i samverkan, som står för fiolerna tydligen. Alltså kan man inte vända sig till SJ, där biljetterna köptes. Jag blev ganska illa bemött av Skånetrafiken, som trots att tåget avgick söderifrån, inte kan belastas för tågets sena snkomst till ett annat län????? Jag ringde en av de största dagstidningarna som lovade hjälpa mig att få rätsida. Det ska bli spännande att se om de har bättre tur än jag.

Just nu känns det som moment 22.

Om du vill ha en upplevlese utöver det du tror ska hända när du är ute o reser: Res med Statens fd Järnvägar!!!

Fredag den trettonde, är det idag—även för mig!.

 Just nu sitter jag och bloggar av mig. Kanske blir jag lugnare efter detta!

Sent uppvak.  Stressigt från början alltså. Spinning och diverse inhandlingar väntade.
Min ”bankkvinna”  gick inte att få tag på.  Efterövertalning fick jag växeln att be henne ringa upp—tänkte att hon ringer väl när jag är på spinning.
 Åkte på spinning—svårt hitta parkeringsplats, flängde och fick sista cykeln! Då ringde bankkvinnan. Men konstigt nog ringde hon upp igen, men jag var då inte på en särkilt bra plats för bankråd (vill inte att andra ska ha reda på mina finanser)  Det fick gå ändå.  Det är ju fredag och hon ville väl hem.

Sedan sprang jag in i ett köpcenter för att köpa present till en väninna   som bjudit hem mig i morgon till sitt nya boende.    Snurrigt—-Jag kunde inte bestämma mig.   Till slut hittade jag en jättefräck korköppnare i snyggt fodral. När jag kom till kassan stod expediten och slog in kundens före mig alla paket. Jag gick med oförättat ärende, för paketinslagningen tog lång tid och hon hade flera paket. Nuförtiden förekommer ju inte sådant längre. Men vill affären mista kunder så är det ju upp till dem. Jobbigt för mig, som fick springa till en annan affär och tiden gick.

Efter detta väntade nästa motgång. Jag brukar trycka ut mina tågbiljetter på stationen. Idag fungerade inte bokningsnumren alls. Jag tryckte femtioelva gånger och kön bakom mig växte. Jag kände hur ungdomarna (det var bara sådana) tänkte ”gammal käring” Till slut kom jag på, att jag utäste alla I:n som ettor!

Slängde mig därefter i bilen och åkte till COOP, där brukar det gå fort. Jag har självscanning. Slängde i några varor i min påse, scannade och rusade till kassan Där blev det tvärstopp. Kortläsaren var knasig. Den lilla tösen i kassan begrep inget och skickade mig till en annan kassa, där stack en kund precis före mig. Hennes kort hängde förstås också upp sig…….. Jag kände adrenalinet komma—tänkte: Varorna eller jag!!!!!
När det blev min tur hängde det sig igen!!! Då gick jag………
I bilen hem fick jag dåligt samvete—tänk om jag inte betalat? Jag hade ju inte fått kvitto.
Hemma satt maken o tittade på sina diabetessprutor. En av dem var slut—-typiskt fre. em! Vi ringde vårdcentralen —-inget svar.
Jag kastade mig i bilen och åkte dit—— Skymtade en man i vit rock och sprang in. Jodå han var läkare och där fanns t.o.m en sköterska. JAG FICK HJÄLP!!! Apoteket; tre nya sprutor. Helgen och nästa vecka räddad!!
Nu har jag precis ringt COOP (hittade faktiskt tel.nr. och någon s v a r a d e!!!) Jodå, en trevlig butiksföreståndare sa att jag kunde komma in på onsdag, då jag är hemma igen, eftersom jag reser i morgon bitti och blir borta några dagar!

Just nu har ALLT LÖST SIG!!!!!
(Present hittade jag i en annan affär) Det gäller att inte stressa upp sig!

Nu är jag lugnare och ska gå och duscha, maken har lovat tillaga fredagsgourmeten, eftersom det är fisk!

Någon som känner igen sig????

När jag besökte fiskaffären, i närbelägna stad, stötte jag på en gammal bekant, sedan skolåldern.  Man kan tycka att vi borde ha massor gemensamt, efter alla dessa års bekantskap, men så enkelt är det inte.

Vi är/var /båda gifta med präster, som läst på universitetet samtidigt och dessutom tjänstgjort i samma församling de första tjänsteåren, då de båda dessutom var ogifta, så vi borde ha mycket gemensamt.

När jag träffade min blivande make, var han nyss prästvigd och innehade en tjänst c:a 10 mil från mig. Jag läste ff på universitetet.  Några år före det vi träffades innehade jag en Saab. Den sålde jag alldeles före det sa ”klick” och skaffade då en vit Ford. 

På den tiden c:a 40 år sedan var det så att det var fullständigt otänkbart, till skillnad från idag, att en präst skulle flytta ihop eller ens övernatta i hop med en kvinna han inte var gift med.  Moralen var stark.  Detta var ö-huvudtaget inget man diskuterade, det var bara så.  Alltså, för att träffa min blivande, åkte jag ibland tåg på söndagmorgon, varefter jag följde honom till hans förrättningar. Söndag em brukade vi tillbringa på middagar hos snälla människor i hans församling, eller på något näringsställe.  Vi kunde sitta i hans hyrda rum några timmar innan jag snällt tog bussen hem. (Buss på kvällen)

Efter ett tag märkte min blivande man att folk inte bjöd hem honom, slutade ringa, slutade hälsa hjärtligt, utan lite stelt.  Det var en sak vi bara konstaterade, ibland undrade vi förstås varför en del personer drog sig bort.  Han fick inte vara med på större bjudningar och blev nonchalerad.   En söndagkväll blev vi hembjudna till kollegan. Han hade börjat sällskapa med min gamla väninna (se ovan)  hon satt och sydde, som man gjorde då (eftersom det var söndag, sydde hon väl korsstygn) under tiden drack vi väl kaffe eller något.  Plötsligt säger hon till mig –”Och hur går din Saab?”    ”Min Saab?” svarade jag -”den sålde jag för två år sedan. Jag har en Ford nu”    Hon blev alldeles tyst stoppade nålen i munnen och så fortsatte de båda två: ” Men du hade väl en Saab?”   ”Ja, men som sagt var—inte nu längre”, svarade jag.  ”Men, vad är det då för en Saab som står utanför  villan, där där du  Kenneth ( som vi kan kalla min blivande man) hyr rum?”     ”Jaså, den, svarade jag — det är hyrestantens sons Saab. Han bor tillfälligt  hos sin mamma just nu,  eftersom han studerar på lärarhögskolan denna termin, annars bor han 30 mil härifrån.  Det blev plötlsigt och abrupt tyst och de övergick sanbbt till att skvallra om andra personer.  Vi tyckte inte att kvällen varit trevlig och undvek dem därefter.  En känsla vi inte kunde definiera.  Senare skulle vi förstå varför.

Jag fäste ingen större vikt vid detta lilla samtal, förrän flera år efteråt.  Vi träffade ett annat prästpar, som bodde i angränsande församling, vid denna tid.  Genom att våra barn blev kamrater började vi umgås med dessa.  En kväll när vi satt och pratade och barnen lekte, säger plötsligt kvinnan i familjen:  ” Tänk, att Ni två  vågade flyttade ihop innan ni var gifta”   ”Vad säger du? ” sa jag och reste mig förvånat upp.  ”Jo, det var allmänt utspritt här i trakterna, det visste alla för det berättade XX och XX. (namnet på min gamla bekant och hennes man)  för alla som ville höra.   Kenneth och  jag dementerade naturligtvis på det bestämdaste detta.  ”Ja, svarade kvinnan, vi lyssnade aldrig på det skvallret, för vi tycker att det har andra inte med att göra.”  Jag vet att Kenneth tog mycket illa vid sig av dett förtal, men nu förstod han varför han blivit så nonchalerad och förbigången.   

Några veckor senare besökte vi några äldre släktingar till min man.  Dessa bodde i min makes gamla församling.  Jag  ställde då en rak fråga till dem om detta.  ”Ja, svarade de.  Det  sprang alla möjliga här och frågade om ni flyttat ihop,  det var ett stort samtalsämne då.   Det hjälpte inte att vi sa att  Kenneth var här flera dagar i veckan och du var endast med på söndagar.  Folk gav sig inte utan sa att  bilen  stått utanför hans hyresrum hela våren, varenda kväll……. Vi visste ju inte vilken bil de talade om, så vi sa att då har hon väl ställt den där, över veckorna, det kanske är svårt med parkering i stan.  Ja, nu är det för sent att dementera.  Men det var inte bra för Kenneths fortsatta jobb här.  Tur att han fick tjänst på annan ort när ni gifte er”

Tänk, så mycket skitprat, för ingenting.  Varför ställer folk till det för andra på detta sätt? Vad vinner man på det?     Det är väl för att man ställa sig själv i bättre dager.  Jag har nu tillfälle att dementera.  Trots att det är 40 år sedan och ingen idag hade brytt sig alls, känns det skönt att här ha skrivit av sig.  Hade det varit idag, jag fått reda på detta hade jag ringt upp dem och hotad med stämning.  Detta kunde (vilket det delvis gjorde) äventyrat min mans prästerliga existens.  Det var allvarligt  på den tiden.

Dessutom misskrediterade de min intelligens.  Om så varit fallet, hade jag väl inte varit så dum att jag ställt min bil utanför hans hyresrum?!!!!

Jag har börjat prenumerera på Ica-kuriren. Vilken gång i ordningen vet jag inte.  Jag fick en digital våg, för besväret. Det var väl därför jag hoppade på erbjudandet, när telefonrösten ringde. (Trots att vi är anslutna till NIX)  Jag har ju bara tre vågar förut.  Kanske kan jag ta en till landet eller skänka till någon försäljning.

Det var inte detta jag skulle skriva om.  Däremot fick jag  i denna tidning veta att jag jag har alla indikationer på att hålla med världens tråkigaste blogg.

1. Jag skriver om mig själv.

2. Jag har inga roliga bilder.

3. Inga kul rubriker.

4 .Inget fyndigt tema

5. Jag skriver inte varje dag—slö som jag är –  eller så har jag ett händelsefattigt liv.

6. Man ska skriva korta inlägg—det gör jag inte.

7. Man ska ha en trevlig lay-out.

Fast mot slutet av läsningen blir jag riktigt hoppfull för där läser jag att det tar ett år att komma på hur man ska göra—-så jag har ju lite tid på mig, närmare bestämt 5,5 månader!

Trots detta tycker jag det har varit uppfriskande och roligt.  Tack alla som stått ut!   Trots få kommentarer är det dock  50 – 70 st som kikar på bloggen varje dag.  Undrar vilka dessa är?  Hör gärna av er!

För ett år sedan gav jag upp letande efter en vit skinnkavaj, som jag haft mycket nytta av.  Till nu har jag varit helt säker på att jag sommaren/hösten 2007 glömt kavajen på något hotellrum.   Den var inte billig precis och att hitta en liknande bedömde jag som utsiktslöst.  Kalla blåsiga somrar har den varit perfekt och jag har verkligen saknat den.

För två dagar sedan köpte jag en erättningsjacka på rea , men inte i skinn så den är inte alls lika bra. Men tänka sig—-för  en stund sedan röjde jag i en garderob—och—-där hade den hängt utan att säga ett ljud i två år!!  Det konstiga är att jag alltid vädrar  mina kläder varje höst o vår och inte har sett den! 

Tänk vad man kan bli både glad o snopen på en gång.  Det beror säkert på att jag  köpte ersättningsjackan!!   På måndag går jag och lämnar tillbaka den.

Hoppas det går likadant—men fortare,  att hitta den siden-tröja som har varit försvunnen i 4 veckor, sedan jag tvättade den.  Någon av mina läsare kanske har ”fjärrsyn” och kan tala om var den finns.   

Eller ska jag denna gång vända mig till en sådan där sierska de brukar ha i veckotidningar?