Evasblogg’s Weblog

Man vet aldrig vad som kan hända en helt vanlig dag.

Hastigt o lustigt fick jag idag på mig hyfsade kläder (jag hade duschat) och kastade mig i bilen o körde de 4 milen till stadens centrum. Ett telefonsamtal en  timma före,  påminde mig om ett möte som jag annars hade missat. 

Jag var dock jättehungrig och skulle precis sätta på mat, när telefonsamtalet kom. Jag kastade alla planeringar över bord och körde i ilfart till platsen där mötet skulle äga rum. Jag måste dock få något i krävan innan och kastade mig in på en restaurang och beställde ”dagens”   När jag skulle betala ….fanns det ingen plånbok i väskan!!!!!  Hemsk situation.  Jag mindes plötsligt att den låg kvar på köksbordet hemma.  Att köra de fyra milen tillbaka var inte att tänka på.  Jag kunde alltså inte BETALA MATEN!!!……Med skammens rodnad fick jag lämna tillbaka min tallrik och försvinna……magen skrek efter mat……

På väg ut från restaurangen, med min skrikande mage stötte jag på en gammal vän,  jag inte sett på minst tre år. Jag förklarade min sit. och fick låna en 100:lapp.  JAG KUNDE ÄTA MIG MÄTT FÖRE MÖTET!!!!!

I väskan hittade jag ett kvitto på en kappa jag lämnat till försäljning i en second handaffär före jul.   –  Tänk, om de faktiskt sålt den?

  De hade sålt kappan!!!!! Likviden föll ut genast!

Snabbt  kunde jag återbetala 100-lappen. Dessutom hade jag några till.  Jag slapp gå i stadens centrum utan ett öre på fickan!!!!!

Gamla goda vänner och KLÄDER är inte att förakta!!!!!

Mitt ena nyårslöfte är att jag ska börja en datorkurs, så att jag kan blogga bättre, när terminen är slut.

Nu sitter jag här i datasalen. JAG*……har kommit en timma för tidigt.  I stället för att gå en promenad i det snökalla fuktiga vädret sitter jag  här och ska försöka mig på att börja blogga igen.  Jag har ju hållit upp ganska länge, förutom att jag kommit med några korta inlägg då och då.

Just nu undrar jag vart Svenska Kyrkan är på väg…..?

Igår bevistade jag en gudstjänst,  varefter förs. inbjöds till  en julgransplundring. Eftersom jag sällan besöker detta guds hus, var jag inte insatt i  begivenheterna efteråt.  Jag satt undrande över att barnfamiljerna allt eftersom gudstjänsten fortskred ramlade in med buller o bång.  Detta var för mig ganska irriterande.  När jag kom var kyrkan halvfull, när det hela var slut var lokalen helfull.

Prästen svamlade en massa om vatten i sin predikan under det att alla barn sprang omkring som vildar.  Till slut tog jag tag i en skrikande ropande unge. Det skulle jag ju inte gjort, för nu kom mamman, som för övrigt hållit sig i bakgrunden.  Hon gillade inte mig. Hon sa att ungen var ett barn. Det såg jag faktiskt.  Detta ursäktar inte springande, skrikande och ropande i Guds hus—genmälde jag. Resten är historia.

Sedan var det dags för tårta och kakor. Här gällde psalmen ”Ingen hinner fram…….  För dem som regelbunder besöker denna kyrka, fanns slutligen inga sittplatser och tårtorna försvann i raskt tempo.

Barnen hade jätteroligt och mammorna (för papporna lyste med sin frånvaro) fick träffas över en kopp kaffe som de inte behövde betala. Kyrkkaffe med tilltugg var gratis denna dag.   En av de styrande i kyrkorådet ansåg också att det var jättebra med så mycket folk i kyrkan!!! (Det höjer statistiken)

Alla barn fick en godispåse av tomten innan de gick hem, trots att det inte var lördag. 

Slutsats: -Är det kyrkans mål och uppgift att roa barnfamiljerna en annars så trist  söndag fm?

(*  brukar alltid komma sent………

Senast jag minns att vi hade så här mycket snö var för 5/6 år sedan.

Jag hade precis köpt en ny bil. Väninnan ringde och ville att vi efter flera års upphåll nu skulle börja träna längdskidåkning igen. Att för min del åka till fjällen var på den tiden uteslutet.

Vi begav oss iväg till en motionsgård, som hade flera mil spårade.  –”Vi tar din bil sa den ekonomiska väninnan. Den har nya vinterdäck och det kan vara svårt att köra uppför backarna. …

Vi kom fram och möttes av några invandrare på skidor, ganska tunnklädda  för skidfärd. Deras skidor också underliga. Iklädda kjol försökte  kvinnorna åka längd med helt vanliga pjäxor och  helt uttjänta slalomskidor. Vi funderade inte på detta just då. Min väninna sa några uppmuntrande ord till dem, men fick konstiga svar. Det föreföll som ingen av dem förstod svenska. Lika underligt att de hittat denna svårtillgängliga plats. Det var något som inte stämde.  Men vi  funderade inte över detta förrän efteråt.

Glada i hågen gav vi oss ut i motionsspåret.  Vi tog inte maten med oss utan tänkte åka milspåret igen, efter det vi fikat och vilat oss vid bilen.

Spåret var mycket vackert. Jag tog en del fina bilder med min nya kamera. Riktiga jul/vinterbilder.   Vi stannade ofta och söp in den klara luften i våra lungor, samtidigt som lyckan över att slippa resa långa vägar, för denna otroliga upplevelse drog över oss.

När vi slutligen ganska trötta, men glada kom till bilparkeringen, för att nu inta våra välförtjänta mackor, frukt och kaffe, fann vi att rutorna på min nya bil var krossade, samt att maten var borta. 

Min picnicväska var väl inte så dyr precis, mackornas pris försumbart, men men sådan bra väska har jag inte hittat sedan, väldigt praktisk, med fack för kaffekanna och två muggar, samt mackor.  Väninnans stora apelsin (som vi skulle delat) likaså, sörjde hon . …..  Värdet var väl c:a tvåhundra kr.  på allt de stulit.

Snopet var det.  Att tänka på en milstur igen kunde vi inte.  Det var att åka direkt till ett glasmästeri och jag blev 1.500:- fattigare genast. Tur att bilen var försäkrad.  Vägen dit var inte heller rolig då det blåste in i hela bilen. 

Glasmästeriet satte in nya fönster och jag fick vara av med bilen två veckor,  för rutorna var så nya att de inte fanns på lager.  Vid överlämnandet  påstod de sig ha rengjort bilen inuti. När jag sålde den i somras var det dock ff glasbitar kvar på golvet. Trots att även jag dammsugit den ett flertal gånger.

Som sagt bytet blev inte så värdefullt och plånboken var det sista jag ”för säkerhets” tog med och ”byltade” in under jackan innan jag åkte ut i spåret.

Vi åkte aldrig mer till den motionsgården.   Helt säkert aldrig vi två i alla fall, för väninnan dog för ett år sedan.