Evasblogg’s Weblog

Efter ett par dagar på Ön, ville jag gärna sova länge idag. Tjesnack, blir man trött av (om ni missförsår mig rätt). Naturligtvis väcktes jag därför  i ottan av makens rop.  Jag flög upp ur sängen och trodde att det värsta hänt.

Vi har sagt till hemtjänsten att om ytterdörren är låst, så ska de gå in bakvägen, eftersom maken där kan öppna själv. Man vet ju aldrig när de kommer. Allt från 07:00 – 11:00. En gång inte alls.   Detta budskap har såklart inte nått fram till alla.  Helt naturligt, eftersom maken nu har varit hemma i c:a 1,5 mån och de kommer olika personer  varje gång utom 4 ggr.!  De måste ha sjöar med personal.  Det visade sig att makens gastande var till hemtjänstkvinnan, som tydligen är döv, för han fick förklara 10 ggr hur hon skulle gå.

Samtidigt (när annars) kom 2 män från rörläggeriet, som skulle in i badrummet  för att ta bort bide´och badkar.  De lovade komma tillbaka. 

Dessa två hade sedan inga som helst svårigheter att ta sig in.  När jag stod i badrummet lite senare, med inte helt stängd dörr, såg jag i glipan ett öga.  Att smyga in o hitta rätt dörr vore att önska  hemtjänsten, men inte rörläggaren.  Jag var  inte  helt klädd!  (fattar ni)  Detta gör kanske att han gör ett extra bra jobb här–vad vet jag!  Vi kanske slipper betala. ………

Om rörläggarna blir friställda, som inte är helt ovanligt idag, så är jag den första att skriva ett rekommendationsbrev för jobb inom hemtjänsten!!!  Det kanske dock inte behövs, för där anställs  tydligen allt som rör sig.

Snart åker jag till en liten undangömd Ö, i Bohuslän!  Det tar 4 min fr. fastlandet med trafikbåt.  Båten går 1 g/tim med vissa uppehåll.  Därför är det noga att man hinner den.  Att få någon på ön som hämtar är inte lätt. Det är stora svårigheter att gå med liten båt tvärs över, eftersom där är sååå strömt. 

Min väninna har världens bästa utsikt fr. sitt vardagsrum, hon behöver inga tavlor, för man ser båtar helaa tiden utanför fönstret i den. s.k. snobbrännan.  (fast inte den Lasse Dahlqvist besjunger)

Jag ser fram mot att sitta i hennes vardagsrum och mysa ikväll tillsammans med ett par andra väninnor, sedan många år.  TV behövs inte heller, eftersom vi har naturligt rörliga bilder att fästa blicken på!!!

Trist är att husen på denna Ö kostar c:a 7 milj. så jag kan aldrig bli fast sommarboende där.

Hoppas hemtjänster sköter maken också—så är allt frid o fröjd!!!!

Allt jobb under våren, men oron och osäkerheten kring makens sjukdom, har gjort mig skör. Minsta lilla motgång känns som att jag ska sprängas inuti.

Det ligger oavslutade pappaer på mitt skrivbord. Idag när det verkligen regnar, går jag igenom detta.  Ett av de allra viktigaste papperen har jag förlagt någonstans.  Jag har letat hela morgonen, har ff inte hittat det. 

Med hjälp av min mobiltelefon kunde jag leta efter ett tel. nr. från 9 maj och genom att gå in på sighten HITTA.se lyckades jag  lösa en liten bit av detta problem.  Heder åt  mobil telefonen!  Här var det bara att ringa! (till slut)

Till detta:  Jag ska resa bort över natten i morgon.  Allt som rör maken måste ske just nu.  Jag ringde hemtjänsten, eftersom de lovat avlastning om jag måste resa bort.  Lappen med tel.nr borta……. efter mycket letande hittade jag ett tel.nr  genom att slå  detta blev jag så småningom slussad till hemtjänsten; upptaget…… upptaget igen och igen,   ringde i 2 tim. med jämna mellanrum, medan jag servade maken, samt letade efter de försvunna papperet.   Till slut –inte upptaget—-men, natuligtvis ….inget svar.   Kommunens växel kunde inget göra.   Ringde igen…nu kom en röst…..jag talade in ett meddelande:  ring oss  ……ingen ringde….. För en stund sedan fick jag efter 4 timmars sökande tag på en människa!!!!!  – Ja, hon hade inte ringt mig, för hon hade ingen tel.svarare…………….. stön…..  !!!

Men, nu är det äntligen ordnat med hjälp för maken från imorgon och en dag framåt.

Att man ska behöva slita så?    Inte konstigt att man glömmer allt annat.  Tvätt i maskinen och sånt.

Hela tiden för jag höra av kommunens anställda:

”Det är bara att ringa”   

Som alla förstått, är vi nu hemma igen.

Det är jobbigt att resa bort. Jag tvättade o packade i en vecka, för att vara borta 5 dagar. Lovade mig själv att a l d r i g  resa bort igen!    Nu packar jag upp, men det går faktiskt fortare. 

Vi har kommit hem gladare o piggare än när vi reste.  Maken har varit på ”bönemöte”  Det har inte jag, säger han.  Du har shoppat och träffat o pratat med vänner. ” Ja, men,,,  jag var ju med på det andra också,  invänder jag.  Man kan faktiskt hinna  -både – och.

Det är kul att komma till småstäder i Sverige om man vill shoppa.  De har ofta inte så långt mellan affärerna och eftersom där inte finns några större köpcentra, så finns de gamla hederliga butikerna kvar.  Butiker där expediterna gör mig  till vän och pratar förtroligt.   Jag behöver t.o.m inte pruta.  Det gör innehavarna  själva!!  De kommer ihåg mig från föregående år.  Däremellan hann jag slinka  in på kondis och träffa vänner, dricka en kopp och äta en bakelse.  

Morgon o kväll var jag faktiskt i kyrkan, där gudstjänster o predikan leds av de mest intelligenta och teologiskt kunniga personer som finns i detta land.  Därtill en organist som kan sina saker och spelar så att det av betong massiva och höga taket håller på att brista!   Sången spelar ff i mitt tinnitusöra.  Detta är något att vänta på och leva på länge i den annars arma kyrkan.

Fantastiskt roligt är det är det att man får så många vänner år efter år (11 år har jag varit där). Fast i år miste jag två, kanske fler som jag inte vet om.   Jag kan ju inte tiga om ojusta saker. Då bli det som det blir.  –Men som jag skrivit förut:  De som inte tycker som jag, vill jag inte heller ha till vänner!   Jag fick några fler nya vänner i år.  De var fler än två….så det jämnar ut sig med någon marginal uppåt. 

Sent på kvällarna satt jag tillsammans med fantastiska vänner över ett glas vin och lite ost.  Detta är inte bara verklig avkoppling,  utan också en bekräftelse för lilla jag,  efter en fruktansvärd vår.  Måtte alla tycka att jag unnas detta.

Och kanske reser vi i alla fall bort igen……  fast nu ropar maken!

hej då

Vill bara upplysa alla om attt tiden framför datorn, efter att ha varit hemifrån några dagar är begrnsad till 5 – 10 min åt gången.  Därför hann jag inte med knorren i mitt senaste inlägg.

Knorr:

Maken vet  ff inte  VAD det var som DUNSADE!!  

Sånt kallas självbevarelsedrift  —-  eller?

När vi kommit c:a 3 mil på hemväg från Det Stora Mötet, som jag unnar ALLA att besöka någon gång i livet, hörde vi en smäll någonstans i bilen.  Jag stannade bilen vid närmaste parkeringsficka.  Armstödet låg kvar på taket, denna gång! Det hade bara  flyttat sig där och därmed utlöst en duns, som hördes!!!! 

 Ibland har man t u r!!!  – när man är på tur………

…….och inte är d ö v!

Med tanke på mitt förra inlägg:  Jag lyssnade alldeles nyss på reprisen av ”Sommar” med Heberlein.  Hon sa mycket bra, bl.a sa hon: Låt Aldrig, aldrig, någon annan göra så att din sjukdom bli värre.  

Det är ju precis detta jag beskrev i mitt förra inlägg!  Man kan ersätta ordet sjukdom med sorg också.  Det är ju precis vad dessa människor gör, som beter sig på det sätt jag beskrev.  Gör tillståndet värre.

Det är ju egentligen endast jag själv, som kan låta mig bli nedtryckt av människor.  Tur att maken har så starkt psyke att han inte låter sig tryckas ner av vare sig den ene eller andre.

Idag kom en kvinna från hemvården, som jag helst inte vill ska komma hit.  Vissa personer känner man instinktivt motstånd mot, medan andra tar min till sitt hjärta genast.  När jag satt och åt min egen sena frukost kom hon ut i mitt kök, gick fram till mitt bord och sa: Det är JAG, som har ansvar för maken. Ifortsättningen tar du kontakt med MIG om det är några problem.  Sedan är det några saker till: — Jag vill att du skaffar en pedalhink, där vi kan slänga förband och annat.  Sedan räknade hon upp fler saker jag skulle göra. Maken svarade undergivet, – det ska vi göra.  Jag sa ingenting.  — tänkte –Med vilken rätt kommer hon ut i mitt kök och med tillrättavisande röst talar om hur det ska se ut i makens rum, mitt i min frukost?  Jag har slängt både smutstvätt och annat skräp, efter det hemtjänstpersonalen  gått varenda dag i 33 dagar nu………   Det har ju varit 28 olika personer, som ränt här sedan maken kom hem.  Hon skulle väl visa sitt övertag, eftersom jag ringde och anmärkte på att hon inte kom en söndag, förrän kl 10:20.  ( Vi hann ju inte dit vi skulle för detta ) Hon hade talat med maken (som hon ju borde begripa inte kom ihåg)  om detta försvarade hon sig, den gången. 

Idag har jag därför beställt privat hemtjänst….   vi får se hur det går, men det kan nog inte bli sämre i alla fall.

I eftermiddags, när jag bevistade den närbelägna tätorten köpte jag en hink, med en skojigt vipplock, liknande en askkopp.  Undrar hur det ska gå?!  Den kanske inte blir godkänd.  —men—  Det blir väl ändå  JAG som tömmer den!!!

-eller hur???

Som rubriken anger, så får man tåla massor när man är anhörig till en rullstolsburen person.  Idag blev vi kontaktade av några personer, som trodde att maken blivit en sorts infantil  person för att han fått ett ben avsågat.  De började tala till honom, le mot honom och f.ö. bete sig som om han var 5 år.

Igår talade jag med en nyligen bliven änka, hon berättade det jag känner väl till: att grannarna går omvägar när de ser henne.  De vågar inte möta henne.  De tror också att hon blivit en främmande varelse från yttre rymden, eftersom civilståndet ändrats.  Hon liksom jag tycker att detta är något bland det värsta.  Det är eländigt nog att bli lämnad ensam, när ens närmaste går bort, men att  folk vänder ryggen åt en, känns väldigt svårt att ”ta”.

Jag tror att detta folks beteende i olika situationer bottnar i någon slags rädsla för att själv bli utsatt.

En sak är säker; sådant beteende gör inte situationen lättare, för den som drabbats! 

Funderar på att starta en utbildning för folk:  – Hur man beter sig mot dem som drabbats……  förstår att detta behövs  i vårt välfärdsamhälle, där det inte får finnas sjuka, halta,  lytta etc..  Det är nästan värre nu, än på Jesu tid!

Hiss till maken blev installerad i förrgår.  Det kommer att bli kul för barnbarnet 3 år.  För oss blev det inte lika kul. Det är istället mycket pillrigt i magen.  Vi hade premiär idag.  Maken som trott att han skulle kunna åka ner i hissen och hämta morgontidningen blev nog lite snopen.  Det är inte tillrådligt att låta honom åka utan assistans.   Man ska förflytta sig från rullstol till hisstol, det var en bravad, som tog tid—bara det.  Sedan ska han i en annan rullstol, när han kommer ner –och upp igen.

Den nedre rullstolen har inte anlänt

Jag tror förresten  inte att barnbarnet tillåts använda hissen av sina päron—sådeså. (fast farmor är inget päron….!)

Nu blir jag yr i huvudet. Jag gick in på detta i förrgår och har av någon anledning fått 32 vänner, det bara rinner in…..Jag fattar ingenting.  Tänkte för mig själv–Oj, så många vänner jag har —på tre dagar, dessutom.  Tyvärr har jag inte riktigt fattat grejen  ännu.  Roligt var det i alla fall att träffa på vänner, som jag hade för massor av år sedan.   

Jag undrar bara:
Hur ska jag kunna hinna att svara alla?   Ända till dess jag förstod att jag inte har så många vänner, eftersom en av mina forna  numera  vänner har 510 st.  Det ökade från i förrgår med 5 st.

-Är det någon som kan förklara det hela, jag är rädd att göra fel, så jag kanske förlorar  de få vänner  jag redan har!!!??

—eller—ska jag inte bry mig, bara låta det hela rinna på?