Evasblogg’s Weblog

Gudstjänstbesöket flöt på bra, men han var mycket trött efter att ha suttit i rullstolen i två tim.  så länge varar gudstjänsterna i den stad han tillfälligtvis vistas i.  Det är mycket lovsång, körsång och solosång.  Alla som medverkar vill visa upp sig och sådant tar tid.  Han var alltså mycket trött efter detta.  Jag tror att vi får skära ner på dessa långa gudstjänster och se till att komma på fler korta istället.

Jag var bjuden på konfirmationskalas kl 14:00 till en avlägsen släktning.  Utan dåligt samvete kunde jag åka dit tillsammans med sonens familj.  Det visade sig bli en trevlig tillställning.  Jag träffade folk jag alsdrig mött tidigare.  Till enbörjan blir man då lite avvaktande.  Det visade sig att när jag pratat med bordsgrannen i c:a 30 min, så hade vi ett flertal lika vänner o bekanta.  Bl.a gick det upp ett ljus för mig, då hon berättade att hennes granne var ett Jehovas Vittne.  Grannen var en f.d. kollega till mig—plötsligt ramlade alla bitarna på plats.  Nu förstår jag varför hon som obehörig lärare fick förordnande år efter år, till allas våra förvåning.  Det glunkades om att man ofta sett henne tillsammans med dåvarande rektor, som av någon anledning,  hatade mig.  Jag förstod aldrig varför jag var utsedd som hatobjekt, men nu har ett ljus gått upp för mig. 

Inom JV finns olika nivåer, de som är högst upp i hierarkin behöver inte gå ut och vittna.  De visar det inte heller på sina arbetsplatser.  De håller bara  ihop, så listigt att ingen märker något.   Men jag anade att det var något, men kunde inte förstå vad det var……..

Efter konfirmationstillställningen skulle vi fira Mors Dag med middag hemma hos sonen.  Det enda vi orkade få i oss var ett glas  vatten, så mycket hade vi blivit bjudna på i matväg!   Den förberedda middagen fick frysas in. 

Fast den kan nog inte vänta till nästa år….  kanske till nästa söndag…..

Efter en mycket jobbig och arbetsam vecka, sitter jag här i min ensamhet och bloggar.

Makens tillfrisknande går stadigt framåt.  Läkaren som jag talade med i förrgår var häpen över detta och mycket glad…

Igår hade jag några väninnor här på middag i sommarvärmen.  Jag hittade ett recept i Ica-kuriren:  inbakade kotletter i grönmögelost, grädde och gratängost, under ett täcke av plommontomater, samt gratinerad fänkål i kycklingbuljong, med gratängost.  Låter väldigt ostigt, men smakade bra.  Jag hade gjort i ordning detta en vecka i förväg och tog det ur frysen på morgonen och värmde det sedan. Genom detta blev det mycket enkelt att förbereda förrätten, bestående av melonskivor, med serranoskinka, fetaost, oliver och vindruvor, samt grissini.   Till efterrätt  hade jag en enkel  glasstårta.  Väninnorna hämtade jag vid tåget vid 15:00-tiden. Jag förstår inte vad tiden tar vägen, när man träffar gamla vänner. Jag tyckte att vi värmt upp oss och skulle börja babbla, när vi upptäckte att sista bussen till tåget skulle gå inom en kort stund.  De hann!  De hade då varit här i 7 tim!

Idag har jag haft fyra studenter, som jobbat i trädgården hela dagen, alltså fick jag besöka maken först kl 17:30.  Vi satt i sjukrummet och åt jordgubbar och båda tyckte vi att det var en underlig pingstafton.  Dock gläds vi åt makens tillfrisknande.  I morgon har den församling där sjukhuset ligger, men inte den vi tillhör,!! sett till att ordna taxi, så maken kan fira gudstjänst i deras kyrka.  Sådant kan man kalla ”kristeligt”   Både kyrkoherde o diakonissa har hälsat på maken och hjälpt honom på olika sätt, trots att vi är kyrkobokförda på annat ställe…. Det är ju så här man önskar att det skulle fungera i alla församlingar.

Ibland undrar man vad anställda gör….. hälsar på sjuka församlingsbor—gör de i alla fall inte!!  Det förstår jag efter efter makens  2 mån. på sjukhus. 

Hälsningar :  Gnälleva, som vill ha något för kyrkoskatten bl.a.!

Idag tog makens tillfrisknande ett skutt framåt.

Människor i kyrkan kan vara väldigt elaka…….men nu är alltså rättvisa skipad här på jorden!!

Av en världslig domstol dessutom!!!!

Idag ämnade jag besöka närliggande lilla stadens kyrka.  Väl framkommen dit var torget, där kyrkan liggar avstängt.  I stället för bilar på torgets parkeringsplats, fanns där 100: tals motorcyklar. Utanför de öppna kyrkdörrarna tronade massvis med folk.  Intresset att gå innanför dessa portar var dock  inte lika stort, som intresset för motorcyklarna.  För egen del tvingades även jag avstå från detta, eftersom en parkeringsplats för bilen inte fanns att tillgå.  Jo, om jag ställt bilen långt därifrån och promenerat en bit,  men just jag , vill inte släntra en kvart – 20 min.för sent, det väcker sådan uppmärksamhet. I just denna kyrka smäller det alltid i dörrarna när man går in, så att många vänder sig om o kollar vem man är.  Detta ville jag inte bjuda på.

Det blev att styra kosan till sjukhuset i stället.  Maken hade under veckan begärt att få färdtjänst till denna kyrka  idag, men hade av någon anledning blivit nekad detta.  Nu förstod vi varför och jag förstod varför jag mött 100:tals motorcykelåkare på vägen till staden.

Intressant att motorcyklar fångar sådant stort intresse.  Man hade gått  ”man ur huse” för att titta på dessa vidunder.  Kanske något att locka med till nästa Kristi Himm.  Man kan  ju ha friluftsgudstjänst på torget och sjunga psalmer till tutande och motorcykelbuller…..?

På vägen till maken fick jag istället i bilradion höra början på en gudstjänst, som leddes av en kvinna.  Jag undrar varför vissa kvinnor, inför publik,   alltid  måste förställa rösten och tala så högtravande ungefär som de läser dikter. Varför bönerna måste bestå av en massa vackra ord istället för att bedja rakt på sak?   ”Tack, Gud för att du andas på oss i denna vackra lövsprickningens tid……..” –jag spyr nästan!!!   Jag behöver inte gå till kyrkan en sådan här dag, för att höra om hur vackert det är ute—det ser jag–förhoppningsvis.  Sedan följde ett långt musikstycke i o f sig  mycket vacket, men man har ju P2.  Men då var jag framme. 

Maken blev föstås glad att jag kom så tidigt.  Vi satt ute på balkongen i solen och pratades vid i en timma.  Han har bestämt sig för att söka Riksfärdtjänst till 21 juli, med hemresa 24 juli.  Vi får se om han orkar,  samt om han får igenom  det hela.  Enligt en sköterska är det pappersexercis.   I annat fall får vi försöka få in rullstolen i bilen.  Tyvärr kan vi inte stanna o fika på vägen som vi brukar. 

Efter besöket hos maken åkte jag hem och satt ute och läste en bok i flera timmar.  Det var minst ett år sedan jag kunde läsa en bok så länge i ett sträck.  Helskönt!!  En laxmåltid med ett glas porlande vitt vin förstörde inte precis det hela.  Jag tycker att jag hade rätten att bjuda mig själv på detta.

Det sista maken sa när jag gick var: –  ”Jag  är ledsen att jag inte fick in radiogudstjänsten idag,  men det gick inte.”

– Inget att vara ledsen för, sa jag.

Nu har det gått några dagar, sedan jag bloggade.  Maken är långsamt på bättringsvägen, men ff mycket svag.  De nya läkarna, det nya ssj. och de trygga sköterskorna har gjort susen!!!

I dag frågade han efter sin dator, så att han kan börja blogga igen!  Detta kunde jag absolut inte ens nudda tanken vid på Valborgsmässoafton.

Är han på väg till sommarens begivenhet 23 juli?  Kanske…..?

Vågar man tro det?

Tillägg till förra inlägget.

Så här var det:

Chauffören hade börjat diskutera med maken, som till slut sa:  —Kör du mig hem så dör jag.   Till slut gav han med sig, sedan fick han springa runt på ssj. för att hitta inskrivningsansvarig, varefter han kom tillbaka till den nu frusne, trötte och av den guppiga vägen märkte  maken:   -Ja, det var hit du skulle.  Det blir  40:-  !

 En ssj-sköterska kom då till undsättning, när maken trevade efter plånboken  (tur att jag lämnat några sedlar i plånboken i alla fall)     –Nej, nej, han ska inget betala, detta är sjuktransport mellan sjukhusen!  Det kostar inget!   Lägg ner plånboken!!!

Detta var alltså sjuktransporten.  Bor vi i Afrika —eller?   Där vet jag finns guppiga vägar.

Tur  att det finns vakna sjuksköterskor som kan en hel del!!!

Nu är maken efter sju  bedrövelser och åtta besvär installerad på ett ssj 10 min bilresa härifrån!

Jag trodde att han skulle få sjuktransport med ambulans, men han hade åkt vanlig transport, sittandes i rullstol i över en timma.  Så länge har inte suttit i rullstol, sedan han opererades.  Nu dessutom på guppiga vägar!!   Tala om att han var trött eftråt!!  Men  som tur är är hjärnan friskare än på länge för:  Chauffören hade  vänligheten att köra åt vänster i stället för höger vid avfarten från motorvägen. Maken knackade på rutan och frågade varför han åkte åt fel håll.  —Men du bor ju åt detta hållet,  fick han till svar.  —Ja, det är en sak, sa maken, men det är inte dit jag ska.   Jag ska till sjukhuset. 

Tänk om jag kommit hem några timmar senare och funnit maken,  utanför huset, ihjälfrusen i rullstolen!!!!

Svensk sjukvård????

Idag verkar tillfrisknandet ha tagit ett riktigt skutt framåt.  I morse var rösten starkare än på länge och han sade sig ha ätit upp att morgongröt!!   När jag några timmar senare  försökte få tag på honom telefonledes, tutade det upptaget länge o väl.  Vid 13:tiden ringde han plötsligt väldigt andfådd och berättade att han stått i ”barren” på ett ben och kunnat flytta sig framåt några steg!  Han var mycket glad o stolt!

Efter att han vid 17:tiden fått sin radio och skivspelare levererad av dagens besökare härifrån, var han verkligen uppåt.

Jag kommer i kväll att se till att anmälan till sommarens begivenhet i slutet av juli, skickas in.  Jag ska då begära rum i bottenplan.

Det gäller att se framåt!!!!

Idag var tillfrisknande bättre än i går. 

Vågar man hoppas igen?  Maken känner sig nu ensam på rummet, han läste alla tidningar jag hade med, vilket han gjort på 14 dagar.  Han har sagt sig inte ha något intresse för yttervärlden.  Han frågade efter en radio, vilket inte finns på rummet.  Han har inte velat höra vare sig radio eller TV förut.

Är det så att det har gått en eller flera rutor framåt –vågar man tro?

Nu är maken opererad igen.  Igår mådde han efter omständigheterna ganska bra, skrattade och berättade ”spökhistorier” , som han sa, om operationen. 

Idag var två vänner från Uppsala på besök, det piggade upp honom, men efter 20 min orkade han inte mer.  Det säger ju en del om allmäntillståndet.  Han sa till mig innan detta besök att han skulle säga att han inte kom till deras stora möte i sommar, men det hade han inte sagt.  Däremot beklagat att han inte kunde stå, men skulle sitta under begivenheterna!!!!?????

I kväll har jag varit på ”mingel” med ett 70-tal personer minst.  Hälften av dem hälsade till honom.  Vid 21:tiden förmedlade jag dessa hälsningar per telefon, det piggade varkligen upp honom.  Nu känner jag mig därför ganska lugn inför natten.

Hälsningar och små korta besök, betyder mycket, för tillfrisknandet tydligen.

Fast nu har man kopplat bort alla slangar och katetrar, med smärtstillande, samt dropp, så nu vill det till att han äter själv

—vilket han inte gör.